Gott nytt år!
Nåväl, jag passar på att önska er en riktig bra nyårsafton! Det ska iallafall jag ha...
Lugnt nu
Min stortå - en delikatess?
Har återigen försökt mig på att fynda på mellandagsrean. Det jag köpte var en rågmacka och en kopp kaffe. Det smakade bra. Jag har framför allt försökt hitta en snygg grå kavaj, men det verkar vara helt omöjligt. Antingen är de mörka eller av nån konstig material som jag knappast skulle utsätta mig för.
Nåväl, hittar jag inget, så lider jag inte så mycket av det.
Jag och tjejen var bjudna på middag hos en familj. Det uppseendeväckande var att deras husdjur var en minigris. Första tanken var, hur närmar man sig en minigris? Man kan ju hantera hundar och även katter, även om man inte gillar dem, så vet man hur de fungerar. Men en minigris? Lägger man fram handen, så den kan lukta på en eller? Efter mycket om och men, så vet jag att minigrisar gillar att äta. Min vänstra stortå var tydligen en delikatess, men jag ville gärna behålla min stortå, så den fick vara utan. Tråkigt för grisen, desto roligare för mig.
Asch, jag kan inte sån data......
Har installerat morsans nya dvd-spelare efter några bryderier och nu tittar hon med spänning på en av filmerna som hon fick i jul. När vi syskon köpte dvd-spelaren så var det viktigaste att den var lätt att förstå, så nu har morsan instruerats hur man sätter igång, laddar film och ställer in så att det blir svensk text. Förhoppningsvis fastnar det för henne. Men man vet aldrig med henne. Fortfarande kan hon knappt handskas med datorer och internet, trots flera år av innehav. När man försöker förklara för henne, så slutar det alltid med att hon säger; asch, jag kan inte sån data.....
In i hysterin!
Frågor efter trilogin
Jag minns när jag såg den första filmen på bio. Det var ju värsta hypen och jag är ju en del av en vänskapskrets där vi är väldigt intresserade av filmer. P hade ställt upp med att köa från morgonen för att köpa premiärbiljetter. M ryckte mig konstant i armen och frågade sig om det verkligen var sant att filmen skulle visas nu. Det var inte bara vi som drabbades av hypen. Jag såg massvis utklädda till alver och diverse karaktärer. några dansade till och med i ring runt en eld på Våghustorget. Lite overkill ifall ni frågar mig.
Efter visningen var man ju helt matt. Filmen var riktig riktig bra och vi diskuterade i timmar om filmen och längtade redan till nästa. I två år fick man ju hålla på och våndas. Nu när man har sett filmerna några gånger och i förlängda versioner som var på tok för långa. Jag och brorsan satt och garvade av övertrötthet hemma hos mig när vi såg den sista timmen av den förlängda versionen av Sagan om konungens återkomst och jag tror inte att det var Peter Jacksons mening att man skulle garva då.
De här dagarna har det dykt upp lite kritiska frågor i huvudet när man har sett filmerna, som man inte hade de första gångerna för då var man ju alldeles hänförd. Som till exempel, varför är Theodens skägg grönt? Eller hur kommer man på en sån idé att man ska surfa på en sköld nerför en stentrappa och samtidigt skjuta massa pilar? Säger man till Orlando att han kommer ju från Australlien och där surfar man ju en hel del, vore det då inte en bra idé att ha så i filmen också? Eller den första filmen där hoberna ska försöka sprinta till färjan vid Bockrike. Alltså Frodo är ju som en sköldpadda, så långt efter han hamnar jämfört med de andra grabbarna.
Nåväl, jag ska ju bara luta mig bakåt och njuta av filmerna. De var ju jättebra, men jag kan inte sluta med att fundera hur det kommer sig att Theodens skägg var grönt........
Halvvägs hemma
Av olika skäl var man inte så förväntansfull med presenterna. Det hade inte spelat nån större roll vad man fick - man var bara tacksam att man fick något iallafall. Men några filmer; t-shirt, kryddkvarnar, ekonomisk finansiering för min nya fina mobil och ännu mer finansiering för framtida ekonomiska utsvävningar. Min tjej hade hörsammat mitt ständiga klagomål över standardmåtten på plädar.
Jag menar; hur tänker man när man bestämmer sig för att standardmåtten på en pläd ska vara 170x130? Vad är meningen att den ska täcka? Benen och sen frysa om överkroppen? Eller överkroppen och frysa om benen? Eller ska man ligga i en tajt fosterställning så man någorlunda kan få pläden täcka hela kroppen?
Förmodligen har min tjej tröttnat på mina haranger över min slitna ullpläd och gjorde en egen designad pläd till mig. En riktig stor svart en, med en sydd AIK-emblem på hörnet. Även om det tar emot att säga detta på grabbigt vis, så finns det även en sydd hjärta där också. Nu kan man äntligen ligga utsträckt och fortfarande kunna ha hela pläden över sig!
Juldagen rullade på i samma tempo och några släktingar svängde förbi för lite samkväm. Idag ägnade vi dagen åt ångestfylld tågresa till stockholm och nu slipper man iallafall resor för ett litet tag. Nu ska jag bara fortsätta slappa resten av tiden och försöka mig på att hitta något kap under mellandagsrean. Fast jag har ingen aning om vad jag behöver. Men det är ju inte det viktiga, utan det viktiga är ju att känna att man har gjort ett kap under rean!
God jul!
Exempelvis så ska jag vänta i Alvesta i en timme för attt kunna åka de sista 20 minuterna till slutstoppet. Vänta en timme för att åka 20 minuter. Nästan värt att gå genom de småländska skogarna.
Men när man väl kommer fram, så ska det bli skönt att kunna ta av sig skorna, bli serverad på kaffe och kunna koppla av. I Småland finns det, som ni alla vet, ingen kommunikation överhuvudtaget. Näe, klart att det finns tv, stationära telefoner, telegrafmaskiner och sånt, men mormor har ingen internet hemma.
Så då passar jag på att hälsa er en riktig god jul. Koppla av och lämna stressen utanför. Det är såna här tillfällen man ska ladda om batterierna, inte tömma dem.
God jul!!
Varför det?! Jag klarar mig själv!
Därefter köpte jag de sista nödvändiga sakerna. Ännu mer presentpapper och sånt som gör att jag klarar kvällen. Imorgon far jag till Småland för att spendera julen hos min kära mormor. 95 år gammal och still going strong. Hon vägrar att bo på servicehem eller ens ha en alarmklocka som gör att man får snabb hjälp ifall man behöver det. Hon vill minsann gå ner till tvättstugan själv för att tvätta. Vi bara skakar på huvudet och försöker övertala henne. Men där ser man var man har fått sin vilja att klara sig själv ifrån.
Fyra månader sen
När jag räknar upp i huvudet, mitt i rusningen, till vilka jag har köpt presenter till och till vilka jag har kvar, så händer det alltid samma sak. Jag räknar upp mamma, tjejen, brorsan, syrran och pappa. Sen kommer jag på mig själv. Ja, just det. Det är en person som inte ska vara med. Jag stannar upp i rusningen. Tittar mig omkring. Är det sant? Jo. En tyngd lägger sig på mina axlar och jag vill bara hem. Bara komma hem. Det är en person som jag inte kan köpa present till. Hur jag än vill.
Det har gått fyra månader sen. Fyra månader. De har gått som en konstig blandning av fort och långsamt. Långsamma stunder när hans närvaro saknas på ett påtagligt sätt. Fort när man har varit uppe i den vanliga jobbruljangsen. Julen har närmat sig med stormsteg, ändå känns det långt borta. Den har inte känts på riktigt.
Julen har varit som en tradition för vår familj att kunna träffas och bara vara med varandra en hel helg. Den har varit en av de mycket få stunderna på året då ingen av oss har andra saker att göra någon annanstans. Det brukar inte bli något märkvärdigt, utan vi umgås under lugna former. Äter när vi känner för det. Vilar när vi känner för det. Ger varandra presenter och gläds med varandra. På kvällen spelar vi spel och givetvis kommer tävlingsinstinkten fram, men alltid under skämtsamma former.
Men hur det blir nu, vet jag inte. Jag vet faktiskt inte. Självklart ska vi fira jul tillsammans, men hur det kommer att kännas, har jag inte vågat fundera mig på. Förräns nu. Jag vill tro att pappa vill att vi ska vara med varandra och försöka fortsätta njuta av stillheten, kunna lämna stressen utanför och bara kunna vara. På nåt sätt kommer han nog vara med oss. I våra hjärtan. I våra tankar. Oavsett om det har gått fyra månader, fyra år eller fyra decennier, så är han med oss.
Alltid.
Äntligen!
Varför man jobbar på en kompdag
Jag nämnde tidigare att man kunde kompa bort dagens arbetsdag. Eller så gör man som jag, åker hit och arbetar bort massa saker. Jag tycker att det är väldigt skönt att jobba här när alla elever är lediga och många kolleger likaså. Man arbetar så mycker mer effektivt. Inga störande moment som lektioner, kolleger som vill dryfta om olika saker eller att elever vill prata med en. Givetvis är alla dessa saker högprioriterade under brinnande termin, men det där arbetet med att bara kunna sitta och beta av punkt efter punkt händer väldigt sällan. Bara de gånger när man jobbar på en frivillig kompdag.
Jackass 2
För några år sen hyrde jag och några till filmen Jackass. Det var nog en av filmerna som jag har garvat mest till. Vi låg på golvet och krampade. Till sist var vi tvungna att stanna filmen och ta en paus för att återhämta oss efter alla skrattattacker och magkramper.
Så förväntningarna var ganska stora när jag, P och BigB gick på Jackass 2 på bio idag. Och, tja, den var rolig. Det hände att man brast ut i okontrollerad skratt, men den nådde inte höjderna som ettan.
Men den var helt ok, speciellt när man gjorde ett magiskt trick som fick en människa att försvinna.
Finansiera julen med småmynt
Nej, inte så att jag staplar alla enkronor i en hög, utan i en sån där myntinsamlingsautomat.
Det brukar bli en nätt summa som finansierar julklappsköpen. Och lite till. Den här gången mycket till.
Nu är det över
Innan den offentliga julavslutningen skulle varje klass samlas och umgås i en timme ungefär. Jag hade totalt glömt bort den grejen och var fullt upp med andra åtaganden. När det till sist kom upp att jag måste ta hand om leverna i drygt en timme fylldes jag givetvis med lite panikkänsla. Att göra som alla andra; fixa fika med läsk och bullar var lite sent påtänkt. Att sitta och prata av tiden skulle nog inte fungera. Man skulle ha allt fokus på betyg och ledighet.
Så jag tog ett säkert kort. Jag spelade plump med eleverna och en timme gick bara av farten. Vill bara tillägga att självklart vann jag, men som eleverna sade; Jag är utom tävlan och eleverna tävlade bara med varandra. Ok, vi säger så.
Nu har eleverna lämnat skolan för gott år 2006 och jag ska stanna några timmar till för att fixa massa papper och grejer. Roligt, roligt.
Veliga val hela dagen
Först var det om jag skulle vara med på personalgympan. Stålsatte mig och deltog. Personalgympan är jättebra, man rör på sig och svettas som en gris. Men ändå kan man inte komma ifrån känslan av lite skam när man gör hoppsasteg och ska försöka koordinera armarna samtidigt. Hade ju skämts ihjäl ifall grabbarna kollade och förmodligen dött av skratt. Jag har väl helt enkelt inte riktigt fått i mig att det är bara att köra på.
Därefter var det lite julavslutning med personal. Lite avtackningar och lottvinster. Satt mest och hoppades på att inte vinna. Glöggkoppar och lätt feminint tunna nyckelband är inga grejer jag jublar över. Vi fick iallafall julklappar allihopa. Biocheck och ett usb-minne. Jag är lite förvånad över den oerhört goda smaken att välja ut julklappar. Helt perfekt. Första gången man får bra julklappar av jobbet. Annars har det ju varit glöggkoppar, grytlappar och prydnadsskålar som har åkt direkt ner till källaren eller till den närmaste kollegan som ville ha fler sådana saker.
Väl hemma fick jag återigen stålsätta mig och bege mig till mysiga caféet Vardagsrummet där grabbarna satt. Vi pratade mest om olika saker som jobb, snö, mobiler och fotboll. Sen lyckönskade vi varandra om goda tider.
Väl hemma igen så fick jag bestämma mig om jag skulle över till tjejen. Kände tyvärr att jag inte hade någon energi kvar överhuvudtaget och stannade hemma. Känns lite för jävligt faktiskt. Men det kommer en ny dag med massa mys. Fast förmodligen kommer jag väl bara att somna direkt. Och vakna med en snuvig näsa.
Om jag säger att den är ute, så är den ute!
Sov riktigt dåligt inatt och jag har en liten brännande känsla i halsen. Inte bra!
Mission impossible accomplished
Så, med soundtracket från Mission impossible i bakgrunden, tog jag mig an detta omöjliga uppdrag.
Ja, vad trodde ni? Att det helt plötsligt skulle bli snyggt? Bloggen är ingen hollywoodfilm - det här är den osminkade sanningen från Tobbes vardag.
Paketet ser mer ut om en defekt övergiven present från ett kazachstanskt flygbolag. Men jag gjorde det iallafall. Fick blodad tand, så jag slog in alla presenter. Nu har jag fem defekta paketer. Kom på att jag inte har såna där namnetiketter. Efter det så kom jag på att det är ju onödigt. Man ser ju direkt vilka paket som är från mig....
Norling och Jag...
Jäklar vad MFF värvar. Nu är det dags att sätta sprätt på alla pengar de har fått in av spelarförsäljningar. Dixon, Toivonen och så nosar de efter Hyypiä, men det kan de glömma. Min Liverpoolhjälte ska fan inte lira i någon blåful tröja!
AIK har inte varit så mycket framme i värvarcirkusen. Bara två spelare klara. Rätt så anonyma båda två. Jag eftersökte tidigare en stark mittback om min önskemål var ju Dixon, men eftersom han vill ha en utmaning vad gäller att förstå skånska, så tog han MFF som sagt. AIK hörsammade dock min önskan och jagar en norsk mittback vars klubb är lite ovillig att sälja. Får se om det blir någon lösning. Skönt iallafall att Norling och jag - vi tänker likadant.
Minusgrader ska det va'
Oavsett om jag vill eller inte, så ska det vara minusgrader i december!
Mästerskapsabstinens
Känslan som jag fick när jag läste första delen av boken är saknaden av de stora fotbollsmästerskapen. EM och VM. Det är en speciell känsla när de är igång. Och inte nödvändigtvis om Sverige är med eller inte, utan mest av att nu ska det avgöras - vilket land är det bästa. Givetvis har jag den känslan också med Allsvenskan och Premier league, men där pengar spelar en avgörande roll så kan inte pengar påverka på samma sätt med nationer. Det ska dröja till sommaren 2008 innan det blir ett mästerskap ånyo och lite abstinens har man nu.
Väl på plats i Örebro skakade jag mig av packningen och landade med en kopp kaffe. Sen bar det av till tjejens hem och vi åt carbonara med vin till. Gott.
Snart hemåt
Man kan kompensera bort torsdagen om man vill, men jag har bestämt mig för att jobba några timmar för att bli av liggande grejer och dessutom jobba in lite för kommande termin. Så allt ligger färdigt när man kommer tillbaks efter ledigheten. Om det verkligen blir så, låter jag vara osagt - men tänk vad skönt det vore...
Knak lite här och där...
Det var segt att gå upp i morse. Gästsängen, som morsan har, är otrolig mjuk, så jag vaknade var och varannan timme med att ligga utbuktad med huvudet och fötterna ett par decimeter högre än bålen. Lite jobbigt. Plus att en del rödvin gick åt igår gjorde att inte bara ryggen knakade lite på morgonen.
Skulle på möte hela dagen och avverkade några punkter. Nu är det inga mer sådana för resten av året. Men första helgen i januari kör vi igång igen. Full fart!
Nu är det mest slappa som gäller. Jag fortsätter researcha mobiler. Nu har tankarna gått hur jag hanterar min mobil. Jag är inte så speciell varsam. Det händer titt som tätt att jag tappar och länger den lite vårdlöst. Därför är ju det bra om min nya mobil ska vara lite stryktålig. Så nu har jag vidgat mina vyer lite och kollat efter andra mobiler. Jag som trodde att jag skulle ha en kvar att fundera på vid det här laget...
Överraskning för mamma
Idag fyller mamma 55 år. Hon sade att det inte var så viktigt at jag dyker upp idag, bara vi firar jul tillsammans. Jag har hållit god min, men planerat att dyka upp och överraska henne. Direkt från jobbet passade jag på att köpa ett par julklappar innan jag åkte hem för att hämta lite kläder och städa lite. Fick blåstressa till stationen för att hinna med tåget och där på plats visade det sig att jag hade plitat nr fel beställningsnummer, så jag var tvungen att prata med kundtjänst för att lösa ut mina biljetter. Jag hann, i stort sett, kasta mig in i tåget.
På tåget ringde telefonen i ett för diverse planer och inköp. När jag väl kom fram till Solna fick jag ägna mig åt köande på bolaget och mataffär för att införskaffa nödvändiga ting. Skynda mig till mammas hem innan hon kom hem och där på plats fick jag byta t-shirt för att jag var löjlig svettig.
Mamma blev överraskad och väldigt, väldigt glad. Det känns nu helt klart värt att man gjorde allt detta för hennes skull.
Mobilbeslutångest!
Attans vad svårt! Jag har bestämt mig för att byta abonnemang. Det är helt klart att jag ska byta till Tre. Det som har påverkat till beslutet är att allt fler i min umgängeskrets har Tre och det kommer att bli betydligt billigare att ha det istället för Comviq som jag har nu. Det är helt givet.
Nu är frågan vilken mobil jag ska välja. Jag måste byta mobil om jag nu ska kunna använda videosamtal eftersom min två år gamla stenåldersmobil inte stödjer sånt. Dilemmat är att jag måste välja åt vilket fokus min framtida mobil ska ha. Musik? Bra bildöverföring? Bra och högt ljud? Kamera? Listan kan göras lång.
Jag har börjat smalna av min lista på tänkbara mobiler och det är Sony Ericsson Z610i, Sony Ericsson K800i och Nokia N73. Just nu ligger K800i på första plats i och med att den verkar ha ett gott rykte som bra bildöverföring och en av marknadens bästa mobilkamera. Nokia och Z610 (inte den rosa versionen, den blåa! ok?) ligger på nära delad andraplats. Men hela tiden byter de plats med varandra på listan och jag blir allt mer konfunderad på vad jag vill ha.
Jag är mer för vikbar än vanlig, eftersom jag har dåliga erfarenheter av min gamla Nokia. Jag brukar alltid ha mobilen i fickan och knapplåset gick alltid upp på mobilen och varje gång hade jag fyra ringda samtal till den första som stod på min namnlista. Lite stalkeraktig sådär. Men den vikbara modellen Z610 har inte riktigt övertygat mig. Och inte enligt de användarrecensioner jag har läst på nätet. Men den är iallafall sjukt snygg!
Åh, beslutångest!
Kan jag skriva nu?
Så, det är lugnt nu?
Tittar till vänster
Det är safe? Inget som försvinner?
Tittar till höger
Så det är bara att köra?
Tittar rakt fram
Nu börjar man känna att det lugnar ner sig för vissa grupper. Några har fortfarande piskan kvar och jag manar hela tiden på att de ska fixa det. De tycker nog att det ska bli jäääävligt skönt att ha ledigt och slippa mig ett tag. Fortfarande hänger tröttheten över en konstant. Inte blev det bättre att man lade sig sent igår. Men kunde inte sova tidigt, så då var det bara att vara uppe tills man slocknar.
Igår inhandlade jag några julklappar och det börjar kännas att allt är snart färdigt. Bara några smågrejer jag ska fixa. Skönt. För det är inte roligt att trängas. Och så känns det i själen när man ser snygga kläder som man måste stålsätta sig för att inte köpa, så man har pengar till att handla för andra. Nåja, det är bara en gång om året det är så..
Kunde ha blivit kastratsångare....
Hade jag levt på 1500-talet så hade jag troligtvis blivit av med viktiga kroppsdelar och utvecklas som kastratsångare. Som tur var för mig, så slutade man med såna metoder på 1800-talet och jag fick lämna en tynande karriär som körsångare bakom mig. Det var inte med allt för tungt sinne för mig. När man började sjuan så var inte skolkören den hetaste på listan om man säger så.
13 december
13 december. Tjejen väcker mig med att tolka en julsång. Går upp och käkar lite julvört. Man lyssnar lite på luciasång på morgonen på tv och får se inzoomade snoriga barn. Tack för den. På jobbet serveras det glögg. Jag stressar upp mig lite och beger mig till aulan för att hjälpa till med organisationen. Ser till att luciatåget får fri passage till scenen. Luciatåget var jättefint med blandning av tomtenissar från andra klass till en lucia från nionde klass. Lite julfika igen och jag känner att det skvalpar ordentligt i magen.
Snart ska vi äta julgröt. Känns inte som att den kommer hjälpa till att suga åt sig vätska i magsäcken. Snarare tvärtom.
Irritation och utländskt besök
Vi kommer i rätt tid, tolkarna är också där och rättegången ska sättas igång. Då visar det sig att den målsägande inte har dykt upp och det var den tredje gången. Varför kollar man inte upp sånt innan? Allt slit i onödan. Mycket irriterande. Eleverna surade inte precis. De var bara glada att sluta lite tidigare.
I förmiddags fick jag överraskande besök på min engelskalektion. Två lärare från Turkiet (!) ville studera hur man bedriver engelskaundervisning för döva och hörselskadade elever. Jag fick förklara så gott jag kunde med mina tankar och olika sätt att undervisa. Det är alltid roligt att visa och förklara hur man gör, speciellt för utländska besökare. Att visa att vi bedriver en riktig god undervisning.
Nåväl, imorgon är det lucia. Luciatåg, lussebullar och sånt tjafs. Ah, lite mysigt är det - det måste jag erkänna.
Ordna ett eget mål
På eftermiddagen ska vi göra ett studiebesök på tingsrätten och delta på en rättegång. Ska bli spännande och förhoppningsvis ett bra mäl, där det kommer lite meningsskiljaktigheter och framför allt så hoppas jag att rättegången verkligen genomförs. Det har inte hänt med mina besök, men det är ganska vanligt att mål ställs in och det blir inget av, trots allt jobb man har lagt ner.
Händer det mig, så ska jag tammefan fixa ett nytt mål med mig som tilltalad!
Mera tröttsnack
Ska tvätta ikväll också.
Fan.
Rätt val
Fotbollsmatchen var riktigt bra, känns att jag valde helt rätt. Nu ska jag sova och samla kraft.
Julkonsert eller fotboll?
Middagen var trevlig och vi kom hem vid tolvtiden. Det var bara att lägga sig och sova på en gång. Dagen fråga är om vi ska hålla på traditionen med att gå på julkonserten. Jag är nog emot. Det är ju bra fotboll idag. Chelsea-Arsenal. Sånt kan man ju inte missa!
Upprepa ett inlägg som inte finns
Jag skrev, i korthet;
Jobbigt att handla julklappar pga både trängsel och att man inte vet vad man ska köpa. Igår hade jag och P filmkväll. Vi hyrde två, såg bara en eftersom det blev sent. Men det ordnade sig. Nu ska jag snart iväg på middag. Förhoppningsvis blir det trevligt, eller ja, det kommer att bli trevligt.
Pyssligt julkort
Men det är inte för att jag är så urusel på pyssel, som gör att jag blir så grymt imponerad av tjejen. Idag fick jag ett julkort av henne. Hon hade köpt disktrasor och gjort om dem till julkort med sedvanlig julhälsning och adress. Allt detta gjort med textilpennor. Det blev jättefint och hon har gjort likadana och skickat till alla. Hon är verkligen makalös när det gäller pyssel och får såna fantastiska idéer. Det händer att jag får en överraskning av henne som hon har gjort själv och det är dem jag uppskattar mest.
Kruxet är ju att jag aldrig kan återgälda det på samma sätt. Mina överraskningar sträcker sig till köpta varor eller presentkort till olika ställen. Hoppas att det går bra för det, för det kommer aldrig att hända att jag pysslar till en överraskning. Kanske om hon nöjer sig med en klippt fyrkant då.
Det är december
Det är december....
Fortfarande inte blodgivare
Jag hade en kortlivad karriär som blodgivare när jag bodde i Stockholm. Nu tänkte jag återuppliva det igen och anmälde mig till blodcentralen. De kallade mig för att ta lite tester och fråga ut mig ifall jag hade några konstigheter i mitt blod.
Först fick jag kolla om mina ådror var ok att sticka hål i. Det var de. Efter lite klappklapp på venerna. Därefter fick jag fylla i en hälsoblankett där jag fick med heder och samvete intyga att jag inte hade några könssjukdomar eller har varit med om transplantationer. En sjuksköterska kompletterade mina svar med djupare utfrågning om min hälsa. Bland annat om två veckors pillerkur jag tog i februari för en inflammerad handled. De vill bara vara på den säkra sidan, men ibland når deras frågor en lustig nivå.
Sen skulle det testas. Först tog de mitt blodtryck samt min puls. Efter testet så tittade sköterskan lite på mig och frågade om jag tränade något. Joo, jag tränar, 3-4 gånger i veckan. Ja, min puls var lite låg. 41 slag i minuten. Ok, jag tränar, men jag är inte SÅ vältränad, sa jag. Hon tog en test med klockan och då blev det iallfall 49 slag per minut. Där ser man.
Sen skulle det tas blod och jag är ju inte någon större beundrare av nålar och blod, så tittade bort och tänkte på Djurgården som gjorde att jag fick lite aggression och adrenalin som därmed ledde att jag inte tänkte på smärtan. En snabb test om mitt blodvärde var ok gjordes. Lägsta gräns på blodvärdet för att bli godkänd som blodgivare är 135. Jag hade 136. Så sköterskan rekommenderade att jag skulle ge plasma istället för att för säkerhets skull vara rädd om mina röda blodkroppar. Klart att man är rädd om sina röda blodkroppar, så jag ställde mig positivt till att bli plasmagivare. Ett plåster på armvecken, bestämma en tid och sen var det bara att gå som en nyutnämnd plasmagivare.
What We Do In Life Echoes In Eternity
Var antagligen lite elitisk så jag valde Lärarnas riksförbund. Det var nog mest för att man fick fler saker om man registrerade sig hos dem. Det låg inte så mycket mer reflektion kring det förräns jag började på jobbet.
Alla lärare på skolan är med i antingen Lf eller LR, ungefär 90% är med i Lf och resterande med mig är med i LR. Detta medför att vi i LR sitter i annorlunda förhandlingsläge och kan arbeta annorlunda med de pengar vi får som pott. Det har blivit tradition att gå ut på restaurang några veckor innan jul och äta tillsammans alla vi i LR.
Så igår gick vi alla till A Mano och njöt av en trerättersmiddag. Till förrätt åt vi en antipastotallrik med olika charkuterier och olika tillbehör som oliver, ost och pinjenötter. Till huvudrätt åt vi perfekt oxfilé som var lättgrillad och kronärtspotatis. Inte nog med det, så åt vi vit chokladmousse (vit chokladmousse!) smaksatt med passionsfrukt till efterrätt.
Allt detta bara för att man råkade joina LR på den där fikarasten i september 1996. Vad man gör i livet slår verkligen an i framtiden.
Kan jag ge blod?
Som vanligt är det sjukt mycket att göra. Snart ska jag iväg och testa ifall jag blir en godkänd blodgivare och därefter fixa till hårburret så att man åtminstone ser respektabel ut till julavslutningen, julafton och nyår. Eller det beror ju inte bara på håret. Kläder och sånt gör ju också sitt till, men de har inte problemet med att växa sig otympligt efter en månad....
Konstig med mat
Hade sprungit i en timme och var hungrig, skulle ändå aldrig överleva fram tills middagen. Och så kommer jag ändå bli vrålhungrig om ett par timmar.
Jag vet. Jag är lite konstig.
Pingvinresan!
Först knalla 20 dagar i sträck för att komma till den lämpliga häckningsplatsen. Sen försöka hitta en schyst partner när tusen andra pingviner ska göra precis samma sak. När man fått till det, så väntar man i tre månader tills ägget ploppar fram och man ska ruva det. Då drar tjejen till havet för att få i sig käk och lämnar mannen kvar för att fortsätta ruva ägget och se när det kläcks.
Efter att tjejen har fått i sig mat och gått tillbaks, tänk på att det tar 20 dagar att gå till havet och sen 20 till tillbaks, så drar mannen för att själv få käk. Ungarna börjar bli självständiga på sitt vis och tar sina första steg, trots överliggande faror som rovfåglar och sträng kyla. När männen kommer tillbaks och ger ungarna lite välbehövlig smält mat som legat och vaggat i männens magsäckar och tarmar, satsar ungarna själva på att ta sig till havet och bli ett med havet.
DUnder tiden vi fick se den gastkramande handlingen visades det fantastiska naturbilder över Antarktis och man kunde nästan känna på kylan från bilderna. Jag kom på mitt under filmen att jag hela tiden hade suttit med ett mysigt leende på läpparna. Filmen var stillsam och inte riktigt så actionkrävande som många ungdomar vill ha, men själv tyckte jag att den var så mysig och så kärleksfull mot pingvinerna.
Efter filmen drog jag hem för att fixa lite ärenden. Ska på middag ikväll och funderar nu om jag verkligen ska ut i regnet och springa lite innan. Det tar emot, men jag måste ha lite disciplin. Får slå lite på mig själv och tvinga ut mig.
Lite för mycket skräckfilmer för mig.....
Därefter fick jag själv byta om i ett ödsligt omklädningsrum och duscha av mig svettfloderna. Jag vet inte om ni har gjort det, men att duscha och byta om själv i ett ödsligt omklädningsrum är faktiskt en smula obehagligt. Man är inte van att det är tyst och stilla. Man tittar mer än en gång bakom axeln för att försäkra sig att ingen finns där.
Äh, jag har antagligen sett för många skräckfilmer...
Träna inför lucia och konsten att inte säga till
Det är alltså många lärare från olika årskurser som är med och vill gärna hjälpa till så att det blir ett fint luciatåg. Tänk er det lätt förvirrade tillstånd som pågår när 5-6 lärare ska komma med sina åsikter hur det ska se ut.
Jag och en annan kollega tänker "ju fler kockar....", så vi satte oss på stolarna och betraktade spektaklet. Då och då fick jag resa på mig och lugna ner några utåtagerande ungdomar. Det är ganska avancerat, men enkelt när man väl kan. Man går fram, söker ögonkontakt och slår ut med armarna. Ofta vet ju de själv om man har gjort något fel, så då rättar de sig i ledet igen.
Det krävs träning. I början blir det lätt att man hamnar i fruktlösa diskussioner som aldrig tar slut, men numera räcker det med att titta på dem och slå ut med armarna, så lägger de av.
Det kommer att bli ett jättefint luciatåg. Jag vet inte riktigt än vad min roll kommer att bli när det sker. Men jag kan ta på mig rollen att se till att blir lugnt i ledet. Räcker ju med att titta på dem.
Lite tröttsnack
Det är mycket trött just nu.
Mp3-spelarens tillfälliga frånvaro
För knappt en vecka sen skyndade jag mig från arbetet och skulle vidare till en annan grej. På kvällen förundrades jag över var min mp3-spelare tog vägen. Var riktigt stressad på jobbet, så jag mindes inte riktigt om jag lämnade kvar den. Eftersom jag inte hade den, så tog jag det för givet att jag helt enkelt lämnade kvar den. Nästa dag på morgonen så kollade jag runt lite i arbetsrummet efter mp3-spelaren, men fann den inte. Ett mysterium började visa sig. Jag grubblade lite över situationen, men var tvungen att lägga den åt sidan för att ta mig an dagen. Senare på dagen, så kom en kollega till mig och sade att denne hade ropat efter mig när jag var på väg bort. Jag var stressad och hade mål i sikte, då hör jag uppenbarligen inte så bra, eftersom jag inte reagerade på kollegans rop efter mig. Kollegan gav mig hörlurarna. Bara hörlurarna alltså. Jag undrade om mp3-spelaren men det hade kollegan inte sett något av.
Letade vidare, men förhoppningarna minskades drastiskt och jag hade börjat bereda mig för en förlust av mp3-spelaren. Det är inget jag skulle gråta blod för - det sårar mest mitt ekonomiska sinne och mitt avstånd till tidskrävande aktiviteter som att ladda in massa låtar och klicka in dem i mp3-spelaren. 8 timmars speltid tar rätt mycket tid av en, ska ni veta.
Så döm min glädje när jag ser information om att en mp3-spelare hade hittats och skulle återfås mot beskrivning. Det visade sig vara min! Så skönt, dels att man inte förlorar en värdesak och dels att man fortsättningsvis kan nynna på favvolåtarna när man cyklar med största frenesi till jobbet..
Dilemma
Hänt lite grejer..
I fredags var det mest samkväm med tjejen och vi spelade lite kort där mitt egenskap av att inte kunna hantera förluster särskilt väl visades sig vara kvar. Med råge. Vi kollade på en film, An american haunting, som jag tror att den hette. Den var väl sådär. Inget jag skulle rekommendera.
På lördag fick jag kliva upp lite tidigare än en sedvanlig lördagsmorgon för att delta på ett möte. Jag fick ansvaret att fixa lunchen för mötet och tänkte vara jättesmart med att fixa ett gäng pastasallader, dryck, bröd och lite frukt på mataffären innan jag cyklade vidare till mötet. Tog två papperskassar och pulade ner allt. Gick till cykeln, en kasse sprack och alla matvaror rullade ut på gatan. Smalade ihop och sprang in till affären för att köpa två nya kassar för att fördela vikten lite bättre. Cyklade iväg med tre kassar, varav den ena började spricka på kanten. Tänkte att jag springer inte in till affären en gång till, så jag cyklade vidare med ett och ett halvt öga på papperskassen och med en och en halv hand på den. Att cykelfärden påverkades till en vinglig resa var ganska givet. Jo, just det. Glömde nämna att regnet vräkte ner också.
Så mitt humör var av förklarliga skäl en smula dåligt när jag kom fram till mötet. Men mötet fortlöpte bra och på kvällen åt vi säsongens första julbord på Stadsträdgården. Det var ok. Jag har ätit på bättre julbord. Ganska många faktiskt, om jag tänker efter. Vi var några som gick vidare och tog några öl på olika ställen.
Söndagsmorgonen ägnades åt några svordomar och starkt kaffe för att förbereda sig till det fortsatta mötet. Man var inte i toppform, men det gick bra och förhoppningsvis leder allt till positiva saker.
Nu är man rätt så trött och det kommer inte hända så mycket mer nu. Åker nog till tjejen för att uppdatera mina points för min status i mysfaktor. Man måste ju tänka på sånt.
Stressigt töcken
Hörs sen..