Tobbes vardag

Jag jobbar ju på en arbetsplats där det förekommer många människor som har kontakt med varandra. Där drogs vi också med i mediahysterin om svininfluensan och det var mycket snack om hur man skulle skydda sig och vilka åtgärder som skulle tas vid ifall alla blev sjuka samtidigt eller så.

Det har ju lugnat ner sig lite. Frågan är om det ens är nödvändigt att vaccinera sig - men det är väl bäst att ta det säkra före det osäkra.

Iallafall så har jag gjort en upptäckt. Jag har lokaliserat var svininfluensan håller till och kan därmed be allmänheten undvika platsen som pesten.

Min strumplåda. Där sker det otäcka saker.

Jag vet inte riktigt vad som har hänt - men efter att alla mina strumpor hållt i flera år utan problem, så har de plötsligt blivit med hål allihopa. Samtidigt. Det är snudd på varje morgon som man upptäcker efter att ha satt på sig strumporna och känna att det blev lite kallt på hälen. Inte nu igen, tänker jag och rafsar fram en strumpa som har klarat sig.

Min andel av strumpor har minskat så pass dramatiskt att jag var tvungen att be sambon köpa några extra par till mig.

Jag vet ju egentligen inte vad som har hänt, men jag letar efter en syndabock och då ligger svininfluensan närmast till.

Det är deras fel att mina strumpor går sönder....

Jahapp, då har man varit på hockey.

En liten lada som rymde dryga två tusen och man satt bara ett par meter från plexiglaset. Det är lite skillnad mot Globen där man satt på typ rad 78 och med betryggande avstånd från flygande puckar. Nu hade man sån tur att det inte flög några puckar mot oss, men en som studsade bara någa centimeter under kanten och jag fick nästan en nära döden-upplevelse.

Drygt två tusen var där och vi höll utkik efter bortasektionen och tänkte att det kanske skulle bli lite fint drag från Black Army. Vi skulle ha tänkt på att AIK:s fotbollslag spelade samtidigt och det var nog därför bara jag och B som reste oss upp och skrek när AIK gjorde mål.

Det är svårt att skapa drag med två anhängare. Inte läge att skrika, "Ni på andra sidan, är ni klara?!!", om man säger så.

Iallafall AIK gjorde tre snabba mål i första perioden och därmed blev hela matchen rätt så slätstruken och vi kvävde ikapp våra gäspningar innan vi gav upp i mitten av tredje.

Vi måste ju hinna hem till Fotbollskväll.

Idag svängde familjen förbi vår gode vän B som fyllde år. Det bjöds på kaffe och fika som vi återgäldade med en matchbiljett till Örebro Hockey-AIK och ett kladdigt handavtryck på B:s fina platt-tv signerat av lilljäntan.

När jag och kompisarna skulle köpa biljetten, så tyckte vi att det vore en god idé om någon av oss kunde följa med B så han slapp känna sig utmobbad och ensam där på hockeyläktaren. Jag har ju dels mina sympatier hos AIK och dels också att det vore kul att gå på hockey. Det var väldigt längesen jag gick på hockey.

Då man var tonåring och lite sådär osäker på sin identitet så experimenterade man ju sig fram för att luska ut vem man är.

Så jag gick på hockey.

Några gånger på Globen och Hovet för att se AIK och visst, det var kul, men det var inte jag. Jag är Tobbe. Tobbe är fotboll, så hockeyn fick ställa sig i garderoben och kom fram när det var OS-final eller slutspel.

Men någon gång ska man väl ta ut hockeyn från garderoben och damma av den. Så imorgon ska jag på Örebro Hockey mot AIK!

Förra inlägget så skrev jag att det inte finns så mycket tid över till bloggande och att det var anledningen till att bloggen är ungefär lika uppdaterad som Magnus Ugglas frisyr.

Det är inte riktigt sant.

Alltså det där om att det inte finns tid, inte om Ugglas frisyr.

På något sätt har det krampat för mig att blogga nuförtiden. Förr kunde jag bara sätta mig ner utan någon agenda och bara låta det komma fram. Och det kom fram texter. Det kom fram tankar och ofta kom de fram på det sätt jag ville ha. Berätta lite om min vardag ur ett humoristiskt perspektiv med gnällig twist. Lite sådär gubbgnälligt.

Men på den sista tiden har det inte gått så bra och som lärare man är så vill man analysera detta och få fram svar.

Och jag tror så här; dels har det att göra med att mitt liv kretsar kring barnen och jag är kluven om hur mycket jag kan berätta och dela med mig om hur det är med dem. Jag är inte en som bloggar om hur fantastiskt det är att vara pappa och idag har minsann min dotter kunnat äta med gaffel själv utan låta allt hamna på hår, golv och mig. Det finns andra som gör det så mycket bättre än mig. Jag gnäller! Jag muttrar om att gå upp klockan kvart i sex för att lilljäntan vill ha välling eller att lillgrabben ska mat. Och om diskbänkslampan som är trasig så jag måste tända lysrörslampan som lyser upp hela köket och får mig att reagera som en vampyr i solljus.

Och folk kan ta det på fel sätt. Det finns inga, och jag menar verkligen det, INGA som är lika hispiga och predikande som småbarnsföräldrar. Man ska helst följa en manual om hur man ska ta hand om sina småbarn på bästa sätt och gud NÅDE den som bryter mot småbarnsbibelns heliga regler!

Jag överdriver. En smula.

Gå in på vilken familjecommunity som helst och man kan tro att det finns föräldrar som skulle döda en för att man inte gör eller tänker på samma sätt som dem.

Det andra som hindrar mig är integriteten.

Mina barns integritet.

Allt jag skriver här och allt som jag delar med mig här kan vem som helst läsa. För alltid. Är det ok för mina barn att deras framtida kompisar kan läsa om att farsan klagar över att barnen måste instinktivt veta när man har favorittröjan på så att de i gemensam attack kan kräkas, kissa och, om man har tur, bajsa på tröjan? Eller att se bilder på dem i tokroliga outfits? Är det schysst mot dem? Handlar jag egoistiskt när jag delar med mig om mina barn som inte kan se till deras integritet? Det är ju jag som ska se till att de har integritet!

Det tredje är nog att det måste finnas en motor i en att vilja berätta, vilja förklara eller att kunna pysa ut det man har i sig. Allt det där måste härröra från något slags missnöje som man vill ventilera. Är man lite för glad så går det inte lika bra. Och det är nog också vad det är.

Jag är lite för nöjd och lite för glad för bloggens bästa. Men tider förändras och jag måste tänka lite som Alex Ferguson för att travestera lite om hans framgångsfilosofi- Att våga förändra är A och O för bloggens bästa....

Ujujuj..

Nu har man kommit tillbaks till jobbet efter dryga halvårets pappaledighet. Hjärnan har legat i dvala och helt plötsligt kastas man in elevgruppsdiskussioner, iup, åp, schematekniska frågor, planering, SO, ämnesansvar och yadayadayadayada. När man kommer hem helt utpumpad, så är det inte precis så att man kan slänga sig i soffan, lägga fötterna på bordet och öppna en öl för avkoppling.

Utan det är, om möjligt, ÄNNU mer rulle och det är blöjbyten, logistik med matlagning och barnunderhållning, tvagning av kidsen och nattning, röja kök och barnrum och sen ska man kanske tvätta eller fixa andra saker som ska fixas. 

Och när minstingen kastar in handduken för kvällen och klockan närmar sig läggningsdags för oss vuxna också, ja, då är det inte mycket tid över till bloggande eller andra saker inom området rekreation. 

Men man kan inte ha det bättre. Fortfarande stannar hjärtat till när man ser på kidsen eller när de ler mot en. Det kanske inte är så att man slår klackarna i taket när lilljäntan vaknar 4 på natten och inte vill somna om i sin säng. Men det är få saker som är mysigare när lilljäntan somnar om nöjt med huvudet på min arm. Det spelar ingen roll hur dagen har varit när man kommer hem och lillgrabben spricker upp i ett leende när han ser att jag är hemma.

Jag är hemma.