Tobbes vardag

Idag ska vi, familjen, bli informerade om babysim. Japp, Hedda ska lära sig bada lite mer avancerat än vad hon gör hemma i badbaljan. Man ska väl inte begära att hon ska kunna crawla första gången, men iallafall på det tredje besöket. Och kunna fjärilsimma när hon ska ta examen några veckor senare.

Såvitt jag har förstått, så handlar det väl mycket om att ge henne badvana och mer erfarenhet av att bada vid större baljor än badkaret hemma. För där är hon duktig på att bada. På babyvis, alltså. Plaska med armarna och sparka med benen så länge man orkar. Och hela badrummet dränks av vatten.
 
Eller är det så att man får göra andra saker som är svårare att göra hemma. Hoppa bomben eller hoppa från trean. Fast då får sambon göra det med henne. Jag vågar inte längre. Det är ju jättehögt! Jag kan hoppa bungy jump (Gör man sånt fortfarande?) eller fallskärm, men inte från trean ner i vattnet. Livsfarligt.

Igår var det dags för säsongens första kräftskiva. Inomhus för ovanlighetens skull, men vädrets makter var alltöfr nyckfulla för att vi skulle våga oss på att vara ute.

Det roliga var att jag och sambon hade två paket. Resten delade på två paket och de var fem stycken. Vad kan jag säga - vi gillar kräftor. Efter alla kräftor, sambon hann till och med äta några av de andras kräftor, hamnade vi en kollektiv kräftkoma.

Sen spelade vi grabbar poker och jag stod som segrare till slut. Promenad hem och klockan halv två hamnade jag i säng. Sambon och dottern hade åkt mycket tidigare.

Klockan sju på morgonen vaknade dottern och ville ha mat. Därefter var det dags för umgänge tyckte hon. Inget hänsyn till att man hade sovit alldeles för få timmar och att man hade ett par snapsar och några öl innanför västen. Så är det att vara småbarnsfarsa. Men man tjänade in lite pengar iallafall. Kan behövas, speciellt efter Ullared och att man spenderade massa pengar på förlovningsringar....

SMHI utlyste en klass 2-varning igår om att oerhörda stora regnmängder skulle falla över Örebro och orsaka typ översvämmningar och katastrofer. Eftersom vi bor på sjätte våningen kände vi oss tämligen säkra. Men vi hade gärna fått en liknande varning i måndags då vi åkte från Göteborg till Ullared.

Hela vägen öste regnet ner och på vägarna kunde man således inte trycka på gaspedalen, så det tog sin lilla tid att komma fram. Hela Gekås parkering var smockfull och vi var tvungna att söka oss vidare till satellitparkeringarna som fanns här och där. Det var likadant där och då började vi förstå hur stort det här var.

Djungelns lag gällde, det var tajming och fräckhet som gällde. Samtidigt som regnet öste ner. Vi frågade folk som lastade inhandlade varor om de skulle åka och att vi skulle kunna ta deras parkeringplats, men varje gång fick vi ett nej till svar. Jag och sambon diskuterade lönlösheten i det här och att vi istället skulle åka till campingplatsen. Problemet var att vi inte fick checka in först om tre timmar. Dilemma, dilemma, dilemma.

Helt plötsligt åkte en bil ut ur sin plats precis som vi hade bestämt oss för att åka därifrån och vi slirade in blixtsnabbt på parkeringsplatsen.

Ok, regnet öste ner, det var en bit att gå till Gekås och vi skulle bli dyngsura så fort vi kom ut från bilen. Men vi såg att massa människor hade såna där gula regnponchos som det stod Gekås på och antagligen kunde man köpa dem för en billig peng. Så vem av oss skulle springa dit och köpa dem? Sambon hade sandaler. Jag hade vandringsskor. Självklart blev det jag.

Jag tog regnskyddet för barnvagnen och gjorde en provisorisk poncho av den för att iallafall skydda mot det värsta. Jag såg inte klok ut. Som en halvfärdig Spökplumpen. Sen sprang jag så fort jag kunde. Kryssade mellan kundvagnar och människor i gula ponchos. Det fanns flera affärer, så sprang in i den första, vände mig emot två kvinnor som hade ponchos på sig och vrålade andfått;

Ponchos! Var köper man ponchos?!


Kvinnorna tittade på mig med skeptism och pekade mot huvudutgången; Man får dem gratis därborta...


Ok, jag sprang vidare dit, roffade åt mig tre stycken och började springa tillbaks till bilen. Efter 200 meter kom jag på mig själv. Varför fortsätter jag springa med det lilla svarta barnvagnsregnskyddet? Tog på mig en gul poncho och såg fortfdarande inte klok ut. Men den skyddade desto mer iallafall.

Så tog vi på oss ponchos vi två och trädde den tredje över barnvagnen. Vi kom på där att vi inte hade mynt till att ta en kundvagn, så vi fick gå in i en skoaffär för att köpa nåt billigt så vi kunde få växel för det. Därifrån affären tittade vi mot huvudingången och antog att det var ju inte så lång kö in till affären. Så vi gick dit och såg en kö. Ja, det är väl bara att följa den och ställa sig på plats.

Och vi följde, och vi följde och vi följde. Till sist hittade vi den sista platsen och ställde oss lite trumpna i kön. Glömde jag nämna att regnet öste ner?

Efter en halvtimme fick vi komma in. Äntligen! Nu var det dags att shoppa shampoo och duschtvål!! Så värt att köa i ösregn för!!