Tobbes vardag

Under den första veckan vi var på BB, jag hade nog tagit en kopp stark kaffe som sambon tyckte att den luktade illa, så kom jag på det. Ja just det, jag har ju en tid hos audiologen idag.

Som tur var, så var det ju inte så lång t att gå. Bara att gå till nästa entré och där göra hörseltest. Det är svårt att vara på topp och göra bra resultat när man har sovit knappt en vecka. Men resultatet var rätt så snarlik det gamla, så det gick väl bra ändå.

Det bestämdes att jag skulle få en ny hörapparat och insats. Så igår fick jag mina nya doningar och det är som det alltid är när man får en ny. Man tycker att man hör skitkonstigt. Nya ljud och ljud som har försvunnit. Mitt hörselsinne har inte blivit kompatibel med hörappraten än, så de känner lite på varandra och under tiden får jag gå omkring och tycka att det mesta låter skitkonstigt.

Det värsta är ju att jag har, sist av alla användare som vanligt, fått en digital hörapparat. Förut har jag alltid haft analoga. Såna som man måste skruva upp för att det ska fungera, nä inte så illa. Det är mest att den höjer och sänker volymen av sig själv beroende på ljudmiljön. Och det är jag INTE van vid.

Så jag kan gå och tänka - vafan! Är batteriet REDAN slut!!?? Sen kommer jag på. Ja just det, det är ju hörapparaten som gör det. Tänk vad världen utvecklas!

Det har gått två månader av nästan obefintlig träning. I början av februari åkte ju jag på influensan och strax därefter var det dags för tillökning i familjen. De följande veckorna var det fullt fokus på sambon och dottern, så träningen ersattes med sitta vid sängen och bistå med det jag kunde bistå med.

Efter att fått åka hem och försökt stabilisera tillvaron hemma, så passade jag på att väga mig. Jag är den typen att ifall jag inte tränar och äter ordentligt så sjunker jag som en sten i vikt. Orättvist kan några tycka, men så jävla kul är det inte att se ut som en smal insekt.

Så den senaste veckan har det varit back to basics med träningen. Röra på mig så mycket som möjligt, förutom när det är fotboll på TV, och träna några pass i veckan med minimal slöseri med tid. Det vill säga; in i träningen stenhårt och sen raka vägen hem för att mysa med Hedda.

Fast det är som det alltid är med att träna efter ett uppehåll. Jobbigt som fan och man undrar vad man håller på med. Men mitt mål består. Daddy boot camp. Om 9,5 månad ska jag vara pappaledig och då måste man ju vara i form för att orka fika hela dagarna och sjunga babysånger....

Det verkar som att det inte är bara jag som står inför förändringens vindar. Även för några av mina vänner får försöka förändra sitt tankesätt med att jag har blivit farsa.

Jag kan inte längre vara spontan. Jag kan inte säga ok till att ses för ett par timmar för att kolla på fotboll hos en kompis när jag har ett litet barn hemma. Speciellt inte om jag jobbat hela dagen och sen fortsätter vara borta på kvällen också.

Med det säger jag inte att det alltid kommer vara så. Men det krävs lite längre planering för sånt. Jag och sambon kommer absolut göra saker för egen skull, men det måste vara en gemensam överenskommelse som båda är nöjda med.

Därför var det ok att sambon åkte iväg ett par timmar på kvällen igår för att fika med sin vän medan jag fick torka upp spyor på kläder och filtar plus byta en rejäl bajsblöja under fasanfulla former. För att hon och jag hade kommit överens om det flera dagar innan. Och givetvis spelade det också roll att hon hade dragit det tunga lasset under dagen.

Det är så det är - logistik, logistik, logistik och ännu mer logistik.

Inte bara för mig, utan för de som umgås med mig också. Tyvärr, men så är det numera...

Det är sannerligen inte kul att byta bajsblöjor.

Och det är ju inte stadiga grejer, om man säger så. Jag och sambon protokollför oerhört noga vems tur det är att byta bajsblöja. Ibland har man tur och det var bara en liten klick.

Men idag åkte jag på en värsting. Jag tjöt av fasa och gjorde allt som behövdes så fort jag kunde.

Nu är det iallafall sambons tur nästa gång. Det känns skönt att veta.

Att ha ett spädbarn i hemmet ändrar onekligen hela ens tillvaro och rutiner.

Man ska acceptera att man får massa spyor på sig. Det har väl rykt några t-shirtar och ett par byxor ner i tvättkorgen på grund av spyor. Och nej, det var inte jag som spydde.

Man får räkna med att gå upp ett par gånger om natten för att antingen pyssla om henne eller stilla hennes hungerbegär.

Man får inte jubla lika högt när Liverpool gör mål. Tyckte sambon iallafall. Jag hävdade att hon verkar tycka att det var spännande när jag skriker mål!


Och den allra största förändringen är ju att man själv är i andra rummet numera. I första rummet finns Hedda. Därför är det helt ok att hon spyr på mig. Fast när hon gjorde det på min importerade USA-t-shirt för dyra pengar - då var det svårt att hålla igen en svordom.....