Tobbes vardag

I materialrummet, där jag hämtar läroböcker och kopierar massor, är det inte anpassat för medelsnittslånga människor som jag. In till hyllplanen för engelskaböckerna så höjs golvplanen med en decimeter och på taket går det en bjälke längs med och har en avlång lysrörslampa på. Det har hänt mer än en gång att jag slår huvudet på lampan och uttrycker min åsikt om det.

*klonk*

Men för i helvete!!

Samtidigt ger jag andra lärare, speciellt lite äldre kvinnliga som chockats av både den plötsliga svadan och innehållet i språket. De hämtar andan och säger; men Tobias vad du skräms!

Jag gnuggar med handen på huvudet där jag slog mig, mumlar fram en ursäkt och tänker att jag måste se upp för lampan.

Några veckor senare.

*klonk*

Men vad fan!!!!


Tobias!!!

Jag vet inte vad jag riktigt tänkte på. När det hade gått tre dagar på jobbet, så frågade man om jag ville skriva in mig till Kom igång. En friskvårdsgrej där man kan springa så mycket som man vill på två veckor. Den förening som sammanlagt springer mest vinner priser. Jag är inget större fan av att springa, så jag får skylla på tillfällig sinnesförvirring när jag skrev på. Fast nu kan jag känna att efter 6,5 år på jobbet så är det dags att bidra med mer än att dricka kaffe och blogga på arbetstid.

Så idag var det min debut på Karlsundskogen på femkilometerslingan. Första kilometern var lite småtuff. Blev lite skrämd av en pappersfigur i naturlig storlek som visade någon form av Fabror Klang. Den andra började det ta emot och jag höll på så när att missa stämpelplatsen för att bekräfta att jag är dum nog att springa fem kilometer.

Den tredje började det bli köttigt och mina tafatta försök att göra av med överproduktionen av saliv misslyckades och det mesta fastnade på hakan.

På den fjärde såg jag stjärnor och blinkande prickar i någon discoversion. Vid det stadiet var jag mest förbannad över mig själv att jag gick med på det här och att jag redan vissteatt jag skulle fortsätta med det här i två veckor för att jag ändå inte tänker ge upp så lätt. Vid en kurva, så stod det nån jäkla kör och sjöng en sång! På nåt sätt var ju jag tvungen att bekräfta att dem fanns där.

Jag är ingen stor vetare av jogga och möta en kör vid spåret-etikett, så raskt funderade jag över hur jag skulle göra.

* Säga nåt? Glöm det, det skulle bara bli nån guttural halvkvävd rop som; mgrllmrff!

* Nicka som en hälsning? Luta huvudet bakåt, blotta all saliv på min haka, rulla med ögonen och inte kunna få huvudet upprätt igen. Nej tack.

Så det blev ett dåligt försök till att vifta med handen. Som mest ett par decimeter höjning med vänsterhanden och ett hrnnghhh....

Till sist kom det efterlängtade målet. Jag kom in och lämnade över stämpeln. Funktionären frågade om jag ville springa mer. Det räckte med min blick som svar.

Sen var det bara att cykla fem kilometer hemåt. Jag har fan förtjänat att dricka kaffe och blogga på arbetstid efter det här.....

Trevligt igår, trots däckbyte och smutsiga händer.

Idag är det avkoppling och kaffe framför teven.

Hörs!

Det är precis ett år sen.

På ett surrealistiskt sätt har det gått både snabbt och långsamt.

Snabbt för att andra saker i mitt liv har tagit min tid och tanke.

Långsamt för att varje dag påminns jag om honom. Det kan vara ett ljud, en minnesbild eller någon situation som jag relaterar till honom.

Jag åkte tåg en tidig lördagsmorgon i mitten av augusti. Resan till Stockholm kändes som en lång mörk tunnel och i slutet kunde jag inte se något ljus. Man hade ringt mig två dagar innan och förklarat. Det är nära nu. Kom hem. Han hade flyttats från Jakobsbergs sjukhus till Stockholms sjukhem. Där man lever sin sista tid.


Vi hade våra duster. Jag irriterade mig oerhört på hans syn på hur saker och ting skulle vara. Jag var aldrig rädd för att säga det heller. Även om det kunde bli hårda ord, så fanns ändå vetskapen där att vi ställde upp för varandra. Det var inget uttalat. Men man visste att det alltid skulle sluta på samma sätt. Efter några dagars surmulen tystnad, så kom det. En klapp på axeln. En uppmuntrande pik. Han var ingen man av stora ord. Istället visade han med stora gester.

Det var med molande oro i magen när jag gick från Fridhemsplans tunnelbanestation till sjukhemmet. Jag visste någorlunda vad som väntade, men ändå inte. Jag visades vägen till hans rum och där låg han. Så skör, så liten. Han var under tung medicin för att förhindra dem värsta smärtorna och sov. Jag satte mig bredvid. Tog hans hand och höll den mot min kind. Sen brast det för mig. Det bara brast.


Många av våra diskussioner slutade med att han sa att jag skulle förstå när jag blir äldre. Det retade upp mig för att jag tyckte själv att jag var tillräcklig stor för att kunna veta. En vanlig sak mellan oss var sommarstugan. Under tonåren och fram till nyligen, så tyckte jag att det var rena öken att åka till sommarstugan. Det fanns inget att göra och det var allmänt tråkigt där. Jag kunde inte förstå varför vi skulle åka ut dit hela tiden. Först nu förstår jag. För avkopplingens skull. Att kunna landa och samla kraft. Det hade jag gärna velat säga till honom. Att jag fattade vad han menade.

Vi stannade hos honom dem sista dygnen. Timmarna gick långsamt. Dagarna följde samma rutiner. Vi sov över. Mamma och systern i sängen bredvid hans och jag och bror i ett väntrum. Frukost.  Sen lunch/middag senare på dagen. Vi vakade varje rörelse och försökte vara där när han sökte kontakt. Små ögonblick då han klarnade till så pratade vi. Inga djupa samtal. Bara så han visste att vi alla var där. Att vi skulle med ända till slutet.


Jag tyckte om att göra honom stolt. Hans belåtna blick, det där glada småleendet och den uppsluppna hållningen visade det. Det kunde vara små eller stora ögonblick. Målet i knattefotbollslaget, studenten, eller, efter år av tjat, körkortet. Fortfarande kan jag känna nu när jag gör något att det skulle han vara stolt över. Fortfarande har jag i mig att jag vill göra honom stolt.

På kvällen den 21 augusti förstod vi att det var dags. Hans andetag var stötvis och det dröjde allt längre tid mellan dem. Vi satt alla bredvid och höll hans händer. Tog avsked på våra egna sätt och väntade. Till sist kom det ett sista djupt andetag och sen var det över. Sju års kamp mot cancern var över och det var dags att lämna in. Vila från smärtorna, behandlingarna och medicinerna för alltid. Sju smärtsamma år. Men som han kämpade. Jävlar vad han kämpade.

Det har gått ett år.

Ett år av saknad.

Ikväll tänder jag ett ljus och häller upp ett glas finwhisky. Höjer glaset och skålar med honom. Smuttar lite och sen höja glaset igen som det sig bör när vi dricker whisky ihop.

Jag tänker på dig varje dag, pappa.

Vi var fyra som gick på fotbollen tillsammans igår. Min bror och hans sambo och min sambo. Min sambo brinner inte lika mycket som mig med fotboll och har en mycket nyktrare syn på fotbollen än mig som är partisk, trångsynt, skadeglad och allmän jobbig.

Ni kan ana kulturkrocken.

Det började redan vid spelarpresentationen. Man börjar alltid med bortalaget och givetvis ställde jag mig upp och applåderade AIK-spelarna. När det var ÖSK:s tur, så satte jag mig och lade armarna i kors. Det tyckte min sambo var väldigt osportsligt och uppmanade mig att applådera åt dem också. Jag tokvägrade och försökte istället förhindra henne att applådera.

När AIK gjorde två snabba mål var jag glad och dansade nästan (annars hade nog sambon gått hem), så tyckte min sambo synd om ÖSK-spelarna.

När man bytte ut en AIK-spelare, så applåderade jag. Självklart inte när man bytte ut en ÖSK-spelare och då tyckte sambon att jag var taskig.

I slutskedet av matchen tyckte hon synd om publiken somgick hem. Att det skulle vara synd om mig ifall AIK förlorade ägnade hon säkert inte en tanke åt.

Men, det var ändå bara kul att hon följde med. Nästa gång vill jag ta med henne på ett derby, så det är iallafall två lag och klackar som bjuder till. Igår var det bara ett lag på plan och en klack i publiken.

Under den perioden jag jobbar så använder jag armbandsur. Smidigast så. Som lärare måste man ha koll på tiden. Det är lektioner, möten, inbokade samtal och matraster som måste passas.

Men så fort jag är ledig, så tar jag av mig klockan. Det är ett statement till mig själv att nu är jag ledig. Jag behöver inte passa tider. Jag är fri. Så under hela sommaren har jag gått utan armbandsur.

Så imåndags skulle jag ha börjat med armbandsur. Men det glömde jag. Igår likaså. Idag kom jag på det imorse och tog på mig klockan.

Jag tror att det var min kropp som kände sig besegrad och tvingades erkänna att semestern verkligen är över nu.

Min mellanslagsknapp krånglarlite, men detmärks välinte??

Jag tycker om att ha tråkigt. Dessa dagar då man inte har så mycket på agendan är inte många och jag passar på att njuta lite extra av dem. För snart kommer det en tid då man inte har så många minuter till övers för lite tråkdagar.

Rättare sagt om 10 dagar ungefär för då tar min semester slut och det blir återigen en hösttermin då dagarna blir kortare och mörkare. Då är det full rulle från sju på morgonen till klockan nio på kvällen. Och därmed inte så mycket kvar till tråkiga dagar.

Vad gör man när man har tråkigt då? Tittar på tv, läser böcker, dricka kaffe, träna, äta mat, diska, städa eller bara kopplar av. Det finns massor med saker att göra när man har tråkigt!

Därför passar jag på att ha lite extra tråkigt den här veckan som är kvar.