Tobbes vardag

Nu börjar kroppen så sakteliga vänja sig att lägga sig innan midnatt. Det har varit en tid av frustrerad läggning av en själv där man vrider runt, kramar kudden, puffar till kudden, tar av täcket, tar på täcket, prova olika sovställningar för att hitta den bekvämaste och så vidare och så vidare.

Det har inte varit lätt. Kroppen tänker; Hey, inte nu! Vi ska ju inte sova förräns om två-tre timmar. Jag vill fortsätta vara uppe. Att man ska gå upp mycket tidigare än vanligt - det tänker inte kroppen på. Man skulle ju tro att den fattade på en gång - att i och med att man går upp tidigare än vanligt, så går man och lägger sig tidigare också.

Men icke.

Varje kväll är det samma kamp. Jag mot min egen kropp. Trots hot och fysiskt våld, så vägrar den somna. Min kropp är inte så speciellt smart. Det tar lite tid att fatta och det verkar som att den börjar förstå det iallafall.

Så jag klappar den, kliar lite vid sidan av revbenen och säger; Duuuuktig kropp, jahaha, du är så duuuktig.....