Tobbes vardag

Det här med semester och sovmorgnar.

Det är verkligen ett minne blott.

Mellan sju och åtta vaknar hon till. Sprattlar med benen och vill ha lite uppmärksamhet. Bara att gå upp, brygga kaffe och stimulera henne med antingen lek eller någon leksak som hon har fastnat för. Det bästa är när vi både ligger på golvet och tittar upp mot babygymmet. Det är lite trångt, men det funkar. Fast först måste jag dricka upp kaffet, annars finns risken att jag somnar med en prasslande tygfjäril mellan henne och mig.

Idag skulle pappa fylla 58 år.

Sen augusti för snart två år sen har jag tänkt på pappa varje dag. Mer intensivt och grubblande första året, mer konfunderande och nostalgisk andra året. Nu under våren och allt som har hänt, har det blivit mer djupa funderingar kring min pappa igen.

Nu är jag också pappa. Nu står jag också med en egen familj. Jag står nu med världens underbaraste dotter och jag vet ingenting. Jag vet inte hur man uppfostrar ett barn. Lite har man väl nytta av att man jobbar med ungdomar varje dag, men det är skillnad på en elev och ett eget barn.

Jag hungrar efter andras erfarenheter om att vara pappa. Det får jag väldigt bra av vänner och arbetskolleger som har varit i samma situation. Det är liknande händelser och matnyttiga tips som man inte har tänkt på. Men ändå. Jag vill veta hur min pappa tänkte när vi var små. Vad snurrade i hans tankar när vi kom och vände livet upp och ner? Är det samma som jag tänker nu? Eller inte?

Såna saker gör att jag saknar min pappa något oerhört. De sista åren pratade vi mycket. Om framtiden, vad som skulle hända med mig och så. Men barn pratade vi aldrig om. Kanske berodde det på att det ämnet inte var så aktuellt för mig, fast jag levde ihop, och fortfarande lever ihop, med en fantastisk tjej som jag redan då ville dela mitt liv med.

Men innerst inne för oss två var det att vi visste att det var ganska nära och det gjorde då för ont att ta upp det. För ont att prata om något som han inte skulle vara en del av. Att inte kunna delta på framtida jular, födelsedagar, välkomstfester och somrar. Att inte vara farfar.

Och det gör ont i mig varje dag att veta vad han missar. Ett underverk till tjej; som alltid ler mot en när hon vaknar och myser in i en. Som tycker om när man bär omkring henne och vyssjar till sömns. Som tycker om att bita och nafsa i allt som kommer i närheten av henns mun och därför växer tvätthögen konstant med t-shirtar med salivfläckar på.

Idag åker vi till en minneslund och tänder ett ljus till hans minne. Första gången för Hedda och jag ser det som en viktig grej för mig att fortsätta så. Att hålla farfars minne till liv för Hedda. Så hon åtminstone kan få en stark bild av honom. Kanske kan vi upptäcka något som hon har med sig som man kan spåra till hennes farfar.

En sak. Hon tycker om att titta på sig själv i spegeln. Precis som sin far. Precis som sin farfar.

Grattis på födelsedagen farsan....