Tobbes vardag

Jag tycker inte om det som händer.

Utifrån opinionsmätningarna man överöstes av inför valet, så förstod man vad som skulle hända. Ingen av blocken skulle få majoritet och Sverigedemokraterna skulle ta plats som vågmästare i riksdagen. Precis så blev ju det och det har varit en storm av protester och nästintill en lynchstämmning mot alla som har röstat för SD. Man säger upp vänskapen med folk i Facebook om det visat sig att man har röstat på SD.

Sverigedemokraternas riksdagskandidater har en ganska rörande inställning inför arbetet. Blocken ska "tvingas" lyssna på dem och kompromissa med dem i syfte för att SD ska få sina profilfrågor genom. De har alltså en ganska slätstruken attityd till dem flesta frågor bara de får genom sina saker.

SD har en politik som utgår från att man ska vara som dem. Att tänka annorlunda, att se annorlunda ut eller att agera annorlunda betraktas som osvenskt och bör således "uppmuntras" till att flytta ut från Sverige.

Det är idioti. Det är att plocka billiga kortsiktiga poäng för att förklara de problem som finns i Sverige. Det är att säga att det är deras "kultur" om människor med osvensk bakgrund gör något kriminellt eller som inte är svenskt. När det å andra sidan blir fylleslagsmål i krogkön eller kvinnomisshandel bland "svenskar" - ja, då är det mer en "attitydsfråga". För VI är ju inte såna. Det är inte förenligt med den "svenska" kulturen. Bara när det är midsommar så är det väl okej att supa sig drängfull och slåss på husvagnscampingen.

MEN.

Vi lever i en demokrati. Alla som bor i Sverige har rätt att uttrycka sin åsikt och rösta på det parti som ska representera för en i riksdagen. Nu är det så att 5,8% av röstberättigade i Sverige har röstat på SD och det måste respekteras! Det är inte demokratiskt att prata om att slänga ut SD från riksdagen. Det är inte demokratiskt att sabba torgmöten, hacka in sig på deras hemsida och lägga ut registrerade namn med adresser. Man MÅSTE respektera ett demokratiskt beslut, även om man inte gillar det!

SD är ju ett gäng skånska nötter. Förhoppningsvis visar de mer av den varan som på deras valvaka. När de fick veta att de hade kommit in så intervjuades deras partisekreterare. Champagnerusig och segertrotsig, så sågar han Mona Sahlin som "är en katastrof både inrikes och utrikes". Det är ju verkligen att bädda för bra förhandlingslägen för framtiden.

Jag hoppas och tror att deras arbete blir lika floppartad som Ny demokrati och försvinner rätt fort från riksdagen. Men tills dess måste vi respektera att de har valts och ska få vara med att påverka.....

Det är mest fördelar med att vara föräldraledig.

Speciellt de morgnar då regnet piskar mot fönstrena och man tittar ut och ser folk ro över pölarna och kastar livbojar till varandra, så är det en ganska skön känsla att vet att man inte behöver skynda sig ut. Sambon, däremot, stressar och suckar över att tvingas ut. Själv står man i myskläder och med en kopp kaffe.

Men det är en sak jag saknar ordentligt under föräldraledigheten.

Nej, det är inte att gå på toaletten i fred. Även om det vore trevligt att någon gång kunna sitta själv utan att behöva se till att kidsen inte drar ut allt toalettpapper eller river ner handfaten eller att ha båda två på knäna samtidigt som man uträttar sina behov.

Det är den intellektuella stimulansen jag saknar. Att kunna tänka och diskutera saker utanför barn- och föräldrarbubblan. Kidsen i all ära, men diskussionen med dem går mest ut på att guida dem i livets hårda värld som att man måste vänta på sin tur i kön och vad som blir kiss och bajs av mat och vätska. Jag träffar i och för sig andra föräldralediga vuxna under dagarna. Men där diskuterar vi mest om olika förskolor, bra mat för kidsen, sömn och vem av oss som fick gå upp tidigast.

Därför sa jag ja, ja, JA när jag blev tillfrågad om att vara med i en referensgrupp om ett specifikt läromedel. Vi hade möte för ett par dagar sen och det var verkligen upplyftande att diskutera hur man ska göra ett riktigt bra läromedel. Utan att behöva ett par ögon i nacken för att kolla ifall lillgrabben har klättrat upp någonstans eller ifall lilljäntan plockar fram något som inte är så barnanpassat.

Dessutom kunde jag gå på toaletten i fred. Halleluja!

Det slår en ibland hur fort tiderna har förändrats både för mig och för mina vänner.

För bara några år sen slog vi klackarna i taket på stan varenda helg och det var ytterst sällan man avstod från festligheter eller utgång. Min lördag nuförtiden inleddes senast med en välkomstfest för sambons väns dotter. Faktiskt samma vän som var i sällskap med sambon första gången vi träffasdes. En välkomstfest låter inte så intensivt, men det ÄR intensivt när man har två kids vars största förmåga inte är att sitta still en längre period.

Därefter hastade vi vidare till en familj som vi har lärt känna via våra barn och det firades en treåring. De bor i en trea och det var rätt överdimensionerat med vuxna och barn. Mycket trevligt var det, men det var fullt ös och runt sju knallade vi hemåt och försökte lägga två barn som var höga på socker efter all glass och tårta de hade ätit.

Till slut slocknade de och jag hastade vidare hem till J där gamla sköna kompisar befann sig för lite pokerspel. M tog förstaplatsen och vi bestämde oss för att gå ut. Det diskuterades när vi gick ut sist och det var lite rörande att vi alla hade svårt att minnas när det var. För min del skulle jag nog säga maj. Om det räknas att jag tog en öl efter bion.

Vi gick till stans inneställe och genast började vi som gamla gubbar klaga på allt. Var sjutton kan man lämna in jackan? Varför finns det inga sittplatser? (Man orkar inte stå så länge - höften säger till...) Varför är musiken så hög? Varför måste det vara så dimmigt härinne? Man ser ju ingenting!

Näe, stafettpinnen är nog lämnad för längesen till andra. Från och med nu är min lördagkväll lika med slappa i soffan med en påse chips och hyra den senaste nyheten på filmtoppen.se.

Min sambo har förmanat mig att jag inte borde lägga min hörapparat vid sängkanten när vi ska sova för då kan ungarna ta den och dels ta sönder den eller lägga den nånstans där jag aldrig kommer att hitta den igen.

Då såg vi den här när vi vaknade en morgon...,

Tycker inte att man behöver säga så mycket mer....

En nära vän berättade för mig att han hade tagit bort min blogg från Favoriter.

Först så kände jag mig lite förnärmad. Sen så tänkte jag att det är ju ganska rimligt. Det passar ju sig inte att ha massa länkar som tar massa plats i datorn.

Sen föreslog han det värsta. Att jag skulle offentliggöra att min blogg är död. Det finns en poäng i detta. En blogg ska vara uppdaterad och någorlunda läsvärd. Som bloggarna på topplistan på blogg.se.

Men för min del så finns det en rätt så fina minnen i bloggen som jag vill ha kvar. Och vill att den ska fortsätta leva så jag om några år kan läsa tillbaka och småskratta åt det som har hänt. Så nu jävlar!

Vad har hänt sen sist?

Lillgrabben går nu. Det gjorde han strax efter sin födelsedag som bara var ett inlägg sen, men i reell tid var det tre månader sen. Jag bara förtydligar det.

Lilljäntan utvecklar sitt språk enormt just nu. Fast det sliter lite i ens hörapparat när hon ska berätta om precis A-L-L-T-I-N-G.

Jag är pappaledig nu. Fast namnet "ledig" stör mig mer och mer. Det borde heta "föräldrajobbar". Det är inte en dans på rorsor att hålla reda på två ungar som är i sina bästa forskningsår. Allt ska dras fram och testas.

Min split vision har blivit jäkligt bra, måste jag säga.

Sambon jobbar heltid och trivs ypperligt.

Jag har kommit igång med träningen och ser just nu inte fram emot att publicera det här inlägget, för då måste jag resa på mig och det kommer att kännas big time i framsida lår.

Min nära vän - just nu är han inte så nära, han sårade faktiskt mig lite grann - sa att en blogg ska uppdateras åtminstone varannan dag. Jag kan inte garantera det, men bloggen will never die........