This is the year
För det första så har det gått vansinnigt fort. Det här med att tiden är det enda rättvisa för det är lika mycket för alla människor är ren tjurskit.
Jag kan garantera att sekunderna, minuterna, timmarna, dagarna och veckorna går så mycket fortare när det är två barn med i bilden. Allt går i ett furiöst tempo och runt niosnåret på kvällen pustar man ut i soffan efter att ha varit med kidsen en hel dag och därefter nattat dem. Efter det så har man städat, diskat, sorterat tvätt och röjt upp de sista spåren av kidsens framfart.
Det blir, som ni förstår, inte många knop för resten av kvällen.
För det andra var det alltså dags att dra igång lite kalas för grabben. Visa av tidigare erfarenhet, så bestämde vi oss för att dela upp festandet mellan släkt och vänner. Det blev fest i tre dagar. Fredagen kom mina syskon med en respektive med hund och vi firade lillgrabben med att käka tårta. På lördagen var det dags för farmor och mormor att fira lillgrabben och därefter söndagen då vänner med barn kom för att käka grillade hamburgare och strawberry split.
Man var alltså rätt mör på söndagskvällen och igår måndag var det inte många knop från min sida.
Ändock tog jag tag i vår present till kidsen - en cykelvagn som man kan ha både barnen i. Det underlättar ju när man ska iväg med kidsen själv med cykel. Lite svårt att ha ena barnet i cykelbarnstolen och det andra under armen. Bruksanvisningen var enbart på tyska och inte i nivå med mina skoltyskkunskaper.
Det hela hade kunnat eskalera ut i ett slags utbrott med kastade hjul och furiöst svärande - men det hade ju inte varit så bra med tanke på att lillgrabben sussade precis bredvid. Så med hjälp av sambon tog vi oss genom cykelkärran och monterade ihop del för del med stöd av suddiga bilder med en skinnjackeklädd arm som pekade.
Idag blir det inte heller så många knop - ska skriva mig genom massa skriftliga bedömningar om elever inför gymnasieflyttet.
Ja, det är inte så kul ja........
We are under attack
I natt vaknade jag av att lillgrabben började röra sig lite oroligt. Vällingdags alltså, och jag knallar sömndrucken till köket för att så snabbt som möjligt fixa i ordning innan han vaknar på riktigt och blir asförbannad för att man inte ger käk till han på en gång.
Klockan var väl sisådär 4 på morgonen. Solen hade precis stigit upp och jag blickar ut mot köksfönstret. Det var fullt med fläckar. Först tänkte jag att det var vällingfläckar och hur i helvete de hade kommit på fönstret?
Snart därefter ställde mina ögon till fullt autofokus och jag såg att fläckarna var på fönstret utifrån och drog därmed slutsatsen att det var fågelbajs.
Nu hör det till saken att ovanför fönstret finns det en liten takavsats på ett par decimeter, så den fågel eller fåglarna kan inte stå ovanför fönstret och utföra sina behov.
Den, eller de, har alltså flugit förbi och sen pepprat fönstret med sin avföring.
Vad gör man nu? Hänger en vit flagga utanför fönstret för att be om nåd? Känns som det blir lite svårt att prata förstånd med dem...
Bra läkkött
Med Voltaren och uppmjukningsövningar för axeln så har den repat förvånansvärt fort. I morse kände jag att ifall det fortsatte att bli bättre, så kanske, kanske skulle jag kunna spela.
Det blev bättre och jag ilade till Rosta Gärde för att spela match. Klart grabbarna behöver mig. Det är ju stor skillnad om vi är fyra eller fem avbytare.
Och jag kan säga att det var nog det som avgjorde. Vi kontrollerade matchen från början till slut - det var konstant press på motståndarmålet och deras enda möjlighet till mål var fasta situationer där de kunde etablera lite tryck. Då fick man jobba lite. Framför allt hålla i deras tröjor så de inte skulle hoppa högre än mig.
Givetvis utan att domaren ser det. Vi är alla ögontjänare på planen.
Men det var mest spel mot motståndarmålet och hade det inte varit för deras mycket duktiga målvakt, så hade vi vunnit mer än med 2-0. Det blev lite för omständligt spel. Man ville avluta snyggt och då blev det mest pannkaka av allt. Själv är jag ju allergisk mot offensiva räder. Fick in ett par sköna kroppstacklingar utan åtgärder från domarna. Det är jag lite besviken över. Helt uppenbart är att jag måste tuffa till mig!
Det bästa var iallafall att det var första gången laget höll nollan. Vårt försvar är som en, ährmm, mur!
Och nu är det dags för reklam!
Iallafall så återväckte hon ett brinnande intresse för att sy kläder och framför allt, eller enbart, barnkläder. Från att sy ihop plagg till våra kids till stenhård marknadsföring i form av att utnyttja våra barn som modeller på öppna förskolan. Det blev också så att hon startade en blogg för att exploatera våra barn med deras nya fina kläder för allmän beskådning.
Och det går bra. Beställningar rullar in och nuförtiden sitter jag alldeles ensam i soffan medan jag hör symaskinens surrande i köket. Och några tysta svordomar om tryckknappar.
Som oss alla människor som tjänar pengar så vill man ha mer, mer, mer!
Därför sitter min sambo bredvid mig och har sin hand redo att knipa min högra bröstvårta om jag inte gör reklam för hennes sida.
Och jag är ju rädd om min bröstvårta.....
www.kladertillminasma.blogg.se är adressen och säg gärna till att ni kom dit från min sida - så kan jag kräva lite royalties från henne.......
Man måste landa rätt
Givetvis skulle jag vara med i år också, men det har inte börjat bra. För att prata fotbollsspråk - jag har varit skadeförföljd.
Fyra dagar inför första matchen får jag ryggskott och kan knappt ta ett steg utan att det gjorde riktigt ont. Vetekudde, antiinflammatoriska tabletter och ett naprapatbesök gjordes för att påskynda rehabiliteringen, men till matchdagen testade jag ryggen och kunde konstatera att jag inte skulle tillföra laget så mycket om man kved till och stannade upp varje gång man gjorde en snabb sidoförflyttning.
Till andra matchen igår så var jag fit for fight och jag var med. Det gick bra. Min försäsongsträning hade gett resultat - koniditionen var mycket bättre och jag fick inte blodsmak i munnen så fort jag tog några extra pressteg. Däremot kunde man ju se att mycket barmarksträning påverkade bollbehandlingen rätt så markant.
Fotbollsplanen var å andra sidan i klass med Gamla Ullevis leråker så där kunde man ju skylla i från sig lite.
Nåväl, under matchen stångades jag med en riktig stor och vass kille. Matchen stod och vägde och jag var ju tvungen att se till att begränsa hans utrymme riktigt ordentligt.
För att tala fotbollsspråk - skava lite på hans hälar och ligga riktigt, riktigt tätt.
Men, som sagt, han var vass och jag blev således tvungen att vara riktig hård. Det blev rätt så hårt spel, men schysst vill jag tillägga. Det var aldrig något gnäll, utan mest bara bita ihop och köra på.
När det var några minuter kvar av matchen fick vi hörna. En fördel som snabbt kan vändas till nackdel om motståndarlaget lyckas få upp bollen och killen längst fram får kontroll på den. Han var snabb och bollsäker, så vi var två som avvaktade vid mittlinjen.
Hörnan slogs och målvakten lyckades boxa bort bollen. En motståndare som stod utanför straffområdet var beredd att ta emot bollen och jag klev upp. Tanken var att han inte skulle få kontroll över bollen för att ostört kunna slå ett crosspass till anfallaren längst fram som lätt skulle springa ifrån oss.
Han stod och inväntade höjdbollen. Jag springer fram, inser att han kommer kunna ta emot bollen om inte jag går in tufft i situationen. Antingen vinner jag den genom att hoppa upp över honom och nicka bort bollen. Eller så får jag frisaprk emot mig och då kan vi dra tillbaka laget i tid.
Jag hoppar in, får huvudet på bollen och tappar balansen. I fallet landar jag med rak arm och sen blev det lite smärtdimmigt. Eller lite och lite, snarare "aldrigt haft så ont i hela mitt liv". Jag låg kvar på marken och stönade av smärta. Spelet fortsatte - jag var helt borta. Reser på mig och inser att jag inte kan lyfta vänsterarmen. Den är helt bortdomnad.
Jag kliver ut för byte och försöker fatta vad som händer. Jag kan inte lyfta vänsterarmen alls och inser att förmodligen har jag stukat axeln eller så har den delvis gått ur led. Tänker snabbt att jag måste röra på vänsterarmen för att få igång den och lyfter den med hjälp av min andra arm. Lyfter upp och sänker den flera gånger - som att lyfta en köttbit.
Till sist måste den ha klickat tillbaka igen, för sen kunde jag med stor möda röra vänsterarmen igen. Jag fick avsluta matchen med att stå vid sidan av och skrika, som backmänniska jag är; "tillbaka, tillbaka", "markera den gubben" och försvaaaarssidaaa!!"
Matchen slutade 3-3 och jag fick svänga förbi apoteket för köpa värktabletter att knapra på.
Återigen, rehabilitering och ha som mål att komma tillbaka innan sommaruppehållet. Det är i och för sig bara två matcher kvar. Den imorgon lär jag nog missa, men nästa torsdag - då jävlar!