Tobbes vardag

De första gångerna vi firade fars dag, så var det mer att sambon väckte mig med ett barn i famnen och bad mig att komma upp och äta frukost. Och så får jag en present som sambon har köpt i barnens namn.

I morse fick jag återigen en skön sovmorgon och väcktes av två glada barn som hade ritat massa teckningar till mig. Det var bild på mig i form av streckgubbe och jag stod bredvid vårt hus. Det var minsann dinosaurier i närheten och ett hjärta där lilljäntan hade skrivit ordet, inte i följd men ändå!

Lillgrabben hade också ritat och det var massa fina cirklar.

Det blir ju så mycket roligare när barnen medvetet gör fina saker för att fira mig som pappa.

Sen fick jag en rebus av sambon där jag skulle klura mig fram om vad för present jag ytterligare skulle få.

Jag vet inte hur det är för er, men för mig så behöver mina ögon lite tid på sig för att ställa om allt till autofokus.

Jag: Är det där punkter?
Sambon: Neeej, prickar!!
Jag: Det där måste vara gång..
Sambon: *himlar med ögonen* Väg!

Det kan ju också vara så att min sambo inte är så bra att rita, men för husfridens skull så lägger vi skulden på mina ögon...

Till sist löste jag det som att jag får Zlatan-boken som fars dag-present. Trevligt!

Jag avslutar kvällen med att skänka en tanke och dricka en liten whisky till min pappas ära. Han är inte bland oss, men han är alltid med oss....

Jag jobbar ju som lärare. Jag ställs inför olika pedagogiska problem. Det gäller för mig att bemöta varje enskild elev utifrån deras förutsättningar och referensram.

Varje dag möts man av utmaningar som man på olika sätt angriper för att lösa dem.

Men i lördags efter att jag och familjen hade tänt ett par ljus på kyrkogården och satte oss i bilen på väg hem - så ställer min dotter frågan till mig; "Pappa, varför ser inte alla likadana ut?"

Okej.....

Slänga ut olika begrepp som DNA, arvsmassa och genetik kändes som överkurs för en treåring, så jag försökte förklara att man är som en blandning mellan mamma och pappa och deras mamma och pappa och det kan sluta lite som helst.

Det är ju också rätt så häftigt att se ens lilla treåriga jänta att ställa såna existentiella frågor. Detställer å andra sidan rätt så höga krav på mig att kunna svara på dem.

Eller så kan man välja den lätta vägen. "Fråga mamma istället..."

                                                                        ***

Laddar för att se senaste avsnittet av Bron. Lite så att man tvingar sig att tagga sig. Det är lite så med serier. I början hänger man med och tycker den är bra. Sen blir det mer en tvång för att man vill se färdig serien och veta hur den slutar... Bara tre avsnitt kvar. Kom igen nu!!!