Tobbes vardag

Efter att ha laddat hemma med lite sömn och musik, begav vi oss av till Anfield road igen. Matchen som man har längtat efter i flera månader. Den här gången visste vi var vi skulle hoppa av och vi tog sikte på samma ställe som vi åt vid lunchtid.

Om det var folktomt så när på en bartender, en stammis och en servitris som satsade hårt på spelautomaten vid lunchen, så var det motsatta nu. Det gick knappt att komma in. Men vi lyckades trycka oss in till bardisken och beställa ett par Guiness. När en av 10-talet bartendrar skulle tappa upp våra öl, insåg vi misstaget. Att tappa upp en Guiness tar väldigt lång tid. Två stycken tar ännu längre tid. Inget man kanske gör när det är fullproppat.

Vi tog oss ut till pubens bakgård för att undkomma bastuhettan och där läppjade vi våra öl och insöp stämmningen. Det var trångt och vi beställde hädanefter flasköl från bakgårdens husvagnsservering. När det ungefär var en halvtimma kvar rörde vi oss mot arenan. I folkstimmet utanför började vi undra vilken ingång vi skulle till. Vi gick längs långsidan och frågade en entrévärd vilken ingång vi skulle till. "Här" sa han, och vi tjoade glatt om vilken tur vi hade.

När vi kom in blev vi lite besvikna. Platserna var inte de bästa. På kanten av långsidan, vi satt på fel sida av förlängda mållinjen. På kortsidan nära oss stod Evertons bortaklack vilket gjorde att vi skulle få höra dem mest. Men, det var inget att hänga läpp för. Uppvärmningen var som en vanlig uppvärmning. Småmål, löpning och lite stretchning.

Spelarna återvände till sina omklädningsrum och snart var det match. Läktarna fylldes till maximala 45,000 och spelarna intog planen. Sen stämde 44,000 åskådare in till Liverpools hymn - You'll never walk alone. Mäktigt! Riktigt mäktigt! Det rös i kroppen och jag försökte filma, men det lät bara som en flygplansstart när jag kollade på videosnutten efteråt. Matchen sattes igång - nu jävlar!

Första halvleken var väl sådär. Spelet gick mycket fortare än vad man är van vid hemma, men spelkvaliteten måste jag säga att jag inte blev så värst imponerad av. Andra halvleken började ungefär i samma takt. Men efter en tilltrasslad situation där Evertonspelarna ropade efter straff och jag, som såg allt perfekt, pustade ut, hann precis se Gerrard få bollen och klippa till bollen så att den smet in vid vänstra stolpen. Anfield exploderade! Vi vittrade seger och det sjöngs. Men man började bli allt mer defensiva och när Everton fick ett farligt friskpark i slutet av matchen, så kunde man ju nästan ana vad som skulle ske. Cahill nickar bollen in i mål och resultatet stod sig matchen ut.

Vad tyckte jag då? Jo, sådär. Förväntningarna kanske var uppskruvade, men jag måste säga att jag ahde väntat mig mer av inramningen. Skulle nog påstå att ett derby mellan AIK-Djurgården på ett fullsatt Råsunda hade bättre drag. Skillnaden i spelet låter vi nog bli att prata om, men inramningen är världsklass.

Tillbaks till hotellet med ett mellanstopp på Mcdonalds i downtown. Klockan fem på morgonen skulle våra mobiler surra på alarm för att se till att vi kom iväg till taxin som skulle ta oss till tåget som skulle ta oss till flyget. En lång dag således - lika bra att sova på en gång.

Ny morgon och återigen passerade vi första delen av frukostbuffén för att hugga in oss på cornflakes och smörgåsar. Under tuggorna av färska toast och nybryggt kaffe bestämde vi oss för att åka till Liverpools hemarena,Anfield road,  för att dels kolla på muséet, gå runt inne i arenan och kanske köpa något därborta. Vi frågade receptionen om hur man tar sig dit och buss nummer 17 var det som gällde.

Ut i det grådisiga vädret som sen växlade till regn. Vi rörde oss mot bussterminalen som vi såg häromdagen och fann nummer 17, men alla steg av bussen och ingen steg på, så vi förstod att vi skulle på bussen på andra sidan. Över till andra sidan och då såg vi bussen lite längre ner för gatan. Spring, spring! skrek vi till varandra och gjorde som vi sade tills vi upptäckte att bussen stod stillenbart för stoppljus och började rulla uppför gatan. Spring tillbaka, spring tillbaka! skrek vi till varandra och hann med bussen till slut.

Receptionisten sa att det skulle ta ungefär 10 minuter att komma dit. Vi försökte se ut genom de immiga bussfönstrena och det typiska engelska radhusen flimrade förbi. Men ingen antydan till fotbollsarena såg vi. Efter 20 minuter och bussen susade på motorvägen började vi ana oråd. När bussen till slut stannade vid en förort och alla steg av så frågade vi chauffören om bussen verkligen åkte förbi Anfield road. Jadå, precis utanför svarade han. Jaha,vi såg den inte, svarade vi. Han såg ganska chockad ut och påtalade att det var i stort sett omöjligt att missa den. Men han skulle säga till oss när han skulle åka tillbaka. Ungefär 20 minuter skulle det ta.

Så vi satt med näsorna upptryckta mot bussfönstrena, tog tid och lyssnade ordentligt. Efter 20 minuter hojtade busschauffören till oss och vi blev ganska chockade. Bussen åker verkligen precis utanför arenan. Hur vi kunde missa den vet vi inte riktigt, men jag skyller på de immiga fönstrena. Innan vi gick in tog vi sikte på närmaste pub för att införskansa oss mat. Det tar på krafterna och hungern att åka fel. En klassisk halv kyckling med pommes och jag var mätt för en dag.

Rundvisningen var stängd på grund av matchdag, så vi gick till muséet istället för att kolla Liverpools historia. Det var som ett vanligt museum, småintressant men ingen kioskvältare. Förutom den lilla filmen om Liverpools Champions league-vinst 2005 - man kan se den hur många gånger som helst, ändå får man gåshud och man bara ler när Dudek gör sina distraherande rörelser för att störa Milans straffskyttar under avgörande straffläggning.

Efter muséet gick vi till souvenirshopen och jag letade efter en halsduk. Jag ville ha en clean halsduk, endast röd-vitrandig. Inte massa krafs och tjafs, inte en sån där med massa årtal och så. Bara röd-vitrandig. Till saken hör det också till att jag under julresorna tappat bort min vardagshalsduk och har under tiden använt min AIK-halsduk. Det kanske bara är jag, men jag tycker att jag har fått väldigt många sneda blickar från omgivningen när jag använt den halsduken.

Så jag tänkte att om jag använder Liverpool-halsduken istället, så kanske man blir mer accepterad i Örebro. Tills jag kom på dagen efter att Örebros hatlag nummer 1 är ju Degerfors. Och Degerfors färger är givetvis rött och vitt...

Nåväl, en clean halsduk blev det iallafall och vi begav oss tillbaks till Downtown för att dels ladda lite på hotellet och dels hitta någonting till lilljäntan. Hittade en skön huvtröja, inget med Liverpool att göra - det fanns helt enkelt inga snygga barnkläder där.

Tillbaks på hotellet och ladda ett par timmar innan det var dags för match!

Vaknade efter en orolig natt. Sov dåligt och mådde lite illa. Inte bakfylleilla, utan mer en klump i magen som antydde på att de där räkorna kanske inte var det bästa valet.

Klä på sig och knalla nere till frukostbuffén. Det finns folk som duschar och gör sig fin för att kunna äta hotellfrukostbuffé, men inte vi. Gå dit, äta och sen tillbaka till rummet. Sen får håret se ut som det vill. Vid ankomsten av buffén möttes vi av dallrande stekta ägg, flottigt sidfläsk och små kryddkorvar vältrandes i fett. Min mage gjorde några svanhopp och jag skyndade mig vidare till nästa del. Pålägg, cornflakes och bröd. Bättre. Vi satte oss vid ett bord och en servitris kom fram med färsk toast och en kanna te. Trevligt. Vi åt och styrde upp planerna för dagen.

Tillbaks till rummet och sova en stund till.

Sedan knallade vi ner till centrum. Nyduschade och glada, dock kaffesugna och vi stannade vid första bästa café. Americano var väl det närmaste man kunde komma för ett vanligt svart kaffe. Det är olika hur vi dricker kaffe. Jag dricker det gärna ganska snabbt. Kaffet ska vara varmt, riktigt varmt. Nästan så att det bränns lite. Brorsan tar det lite mer varligt. Det ska svalna lite. Och så har vi P på hemmafronten som låter kaffet stå tills det blir rumstempererat, sen värmer han den i mikron. Olika är våra smaker.

Stärkt av kaffet knallade vi vidare och ströbesökte olika affärer. Vi klassificerade varuhusen med "Dressmanstil", "Åhlenskänsla" och "Huvudsta Centrum-stuket" vilket betyder malplacerade detaljistaffärer som ska komplettera mataffären som alla ändå bara går till.

Efter några vändor gick vi till en som hette "Cult" och där sålde de kläder av märket Superdry. Om ni inte har hört talas om märket så är ni ursäktade av iallafall mig. Det hade inte heller jag gjort. Men brorsan tindrade som ett barn på julafton och rafsade åt kläder för att prova dem. Han talade i tungor om himmelriket och jag kan förstå honom. Det var riktigt snygga kläder och själv föll jag ner på knä åt alla snygga rutiga skjortor. Efter en, minst, timme hade vi provat och provat och jag fastnade till slut för en skjorta. Mer hade jag inte råd med. Ganska dyrt och Zurich hade ju svalt massa pengar. Men jag var nöjd!

Vi hade stillat köptarmen och slog oss ner på en pub och satt där i tre timmar med fotboll och några Guiness. Hungern började göra sig påmind och vi sökte oss vidare tll ett ställe med bra pubmat. Det är ju viktigt att man kollar på pubens klientel om man ska överhuvudtaget överväga om man ska käka där. Om ingen äter, fast man serverar mat, så kan man ju dra sina slutsatser. Dessutom måste de väl sätta på spisen om man har beställt och då tar ju det extra lång tid. Men uppenbarligen var vi för sent ute. Alla pubar hade slutat servera mat och klockan var ju ändå bara halv sju. Det fick bli en "vanlig" restaurang istället och det blev en sportrestaurang sponsrad av den stora hjälten Jamie Carragher. Pasta och flasköl. Kan inte bli mer Carra!

Efteråt rörde vi oss mot kvarteret Cavern för att kolla in den berömde klubben där Beatles blommade ut. Vi gick dit och där fanns det två(!) klubbar mittemot varandra med Cavern som skylt. En hade inträde på 1 pund och den andra var gratis. Zurich hade ju skinnat våra plånböcker, så den andra hade fri entré och blev vårt val. In i en trång lokal där någon trubadur stod och sjöng Beatlescovers. Det var ju inte så att han tog oss med storm, eller jo, ljudvågsmässigt kanske. Det är märkligt att en kille med gitarr kan låta så mycket. Vi stannade inte så länge där utan gick vidare till ett ställe med behagligare ljudnivåer och som hade några dagstidningar framme. Läsa tidning i lugn och ro med en öl i närheten. Det är riktigt underskattat!

Snart tog tröttheten över och vi gick till hotellet för att sova till oss kraft inför morgondagen. Då var det ju matchen, vår huvudpunkt! 

Det sägs att det är viktigt att stimulera sitt barn. Leka, sjunga och sånt.

Man ska sjunga för barnet oavsett hur bra sångröst man har (det var fan tur det) för att stimulera olika saker. Typ perception, rytmsinne och så vidare. Så man har några enkla bebissånger på lager som man sjunger. Det märks att hon gillar dem. (Sångerna, vad hon tycker om min sångröst vet jag inte. Men det är klart - hon har inte haft så många att jämföra med än.)

Herr Gurka, Tänk om jag hade en liten apa, Har du sett min lilla katt? är de vanligaste sångerna. De körs ofta på repeat och efter ett tag kan det kännas lite tradigt med samma sång igen.

Man sjunger;
Har du sett min lilla katt?
Lilla katt, lilla katt?
Han är vit och han är svart, han är vit och svart.
Mjauu, mjauu, kisskisskiss
Mjauu, mjauu, kisskisskiss

Har du sett min lilla hund?
Lilla hund, lilla hund.
Han har tungan utan mun, tungan utan mun.
Voov, voov, flämtflämtflämt
Voov, voov, flämtflämtflämt

Och så vidare med en gris och en get.

Som sagt, det kan bli lite tradigt ibland, så jag twistar till det och kör en stenhård rap.

Först lite introbeat;

HAR DU SETT MIN LILLA KATT!?
LILLA KATT! LILLA KATT!
HAN ÄR VIT OCH HAN ÄR SVART - VIT OCH SVART! VIT OCH SVART!
MJAAUU! MJAUU! AAAH, KISSKISSKISS!
MJAAUU! MJAUU! AAAH, KISSKISSKISS!

HAR DU SETT MIN LILLA HUND!
LILLA HUND! LILLA HUND!
HAN HAR TUNGAN UTAN MUN -UTAN MUN! UTAN MUN!
VOOV! VOOV! AAAH, FLÄMTFLÄMTFLÄMT!
VOOV! VOOV! AAAH, FLÄMTFLÄMTFLÄMT!!

Och så vidare om en gris och en get. Lilljäntan tittar på mig med stora ögon och fattar nog ingenting. Men jag är nöjd iallafall. Nu blev det lite roligare iallafall.

Väl framme i ett ösregnande Manchester och väntan på min ryggsäck som bagage. Jag hade tagit med mig två ryggsäckar efter att sambon hade skrämt mig om att min stora ryggsäck skulle förmodligen inte passera som handbagage. Jag tyckte att den nog låg inom gränsvärdet, men jag skulle ju handla lite saker därborta- så, äh, jag tar med mig en liten ryggsäck till då. På resorna såg jag en hel del folk som hade, om inte riktigt, så nästan dubbelt så stora väskor än min stora ryggsäck. Jaja, man lär sig..

Både ryggsäckarna med och vi gick mot tågstationen för att ta första bästa tåg till Liverpool. Vi missade en med två minuter och fick vänta 58 minuter till nästa. Inte så kul när man redan har varit på resande fot i 11 timmar. Väl på plats i tåget och dryga timmen resande kom vi fram till ett ösregnande Liverpool. Taxi till hotellet och äntligen så var vi framme.

Incheckningen, inga problem. Eller, det är ju en speciell dialekt därborta. Försök förstå Jamie carragher utan text när han pratar, så är det en fingervisning på hur de talar. Receptionisten sa något och vi svarade unisont va? Ooooone rooom - yooooou twoo? Och för att förtydliga det hela så visade hon ett varsin pekfinger upp mot luften och förde dem samman. Efter att ha klurat ut den matematiska svårigheten fick vi varsitt nyckelkort och begav oss till rummet för att i stort sett slänga in väskorna och ge oss ut i nattlivet. Framför allt för käk och självklart, lite öl.

In i rummet och bröstvårtorna stod direkt i givakt. Svinkallt var bara förnamnet och jag rekade runt i rummet för att hitta termostaten. Där och det stod på 16 grader. Lite varmare tack, men jag fattade inte hur man gjorde. Tryckte in 22, men inte en susning till varmluft kom och till sist förstod jag varför den där värmefläkten som stod vid teven fanns.

Fungerar inte AC:n så får man ta till en temporär värmefläkt a'la trestjärnigt hotell.

Nåväl, man får vara tacksam för att man får värme. Vi gick ut efter att ha frågat receptionisten om bra matställen och tog en första vätskepaus på en typisk gemytlig pub. Ett par Guiness senare gick vi vidare och efter 30 meter kändes våra strupar en aning torra, så vi vidtog säkerhetsåtgärder och tog en vätskepaus. Efter detta så insåg vi att huvudmålet måste nog ändå vara mat, så vi hamnade till slut på en kinarestaurang och ögnade genom menyn.

Både jag och brorsan slog till med kungsräkor i olika former. När servitrisen kom in med en skål vatten och våtservetter borde vi ha anat något. Rätterna serverades och själv fick jag halva oskalade räkor bombarderade med vitlök på. Att skala fint och elegant var ju helt omöjligt. Vitlöksbitar spratt över hela bordet när jag försökte skala räkorna och brorsan kämpade på med sina räkor. Efter mycket jobb hade vi ätit upp allt, bett om extra våtservetter och vårt bord såg ut som en hårt bombarderat krigskådeplats efter år av frontlinjeskyttekrig.

Jag hade iallafall svårt att se servitrisen i ögonen när hon dukade av bordet.

Dags att uppleva Liverpools nattliv och vi klev ut rakt i en gatukorsning med massa nattklubbar runt omkring. Perfekt, tänkte vi. In till ett ställe och där kunde man inte ens höra sig själv tänka. Nästa ställe och jag höll på att krocka med en jättetransvestit i ingången och vi tänkte att den här klubben tangerar nog inte oss som målgrupp. Medan vi började gå vidare, slogs vi av att alla var så tunnklädda. Det var ändå en kuststad mot Atlanten i januari. Men få hade jackor på sig och det var inte så att de gick runt i tjocka polotröjor för den delen heller. Tunna klänningar och tunna skjortor.

När vi styrde kosan mot tredje klubben förstod vi läget. Inga entréer, inga utkastare, inga köer. Man kunde alltså dumpa jackan - ifall de ens hade med sig det - på ett ställe och sen röra sig fritt kring klubbarna. Jag och brorsan ville ju egentligen inte klubba. Vi ville bara sätta oss, ta en Guiness och snacka skit. Men pubarna hade stängt och klubbarna var det enda alternativet. Vi drack ett par öl till, sen satte timmarna av resor sitt och vi började röra oss mot hotellet.

Skulle vi hitta tillbaka? Vi fick en karta av receptionisten, men vi skulle hellre gå nakna genom stan i kalla januari än att plocka upp en karta framför oss som värsta töntturisten. Helst ska vi smälta samman med lokalbefolkningen. Vi tycker till och med att det är lite skämmigt att plocka fram kameran, oavsett tidpunkt. Men våra lokalsinnen fanns kvar och vi hittade tillbaks utan problem. Nästan så att man blir lite rädd för sig själv hur ofattbart bra lokalsinne man har,

Dags att sova och vi slocknade snabbt. Imorgon skulle vi inspektera centrum....

Sambon har åkt på en släng av influensa, tror vi, och har hållt sig undan från oss.

Jag och lilljäntan har hållt full rulle hela dagen. Inte sovit mycket alls under dagen, vilket gjorde att hon stöp som en klubbad oxe vid sjutiden. Kunde då ägna mig lite åt sambon och hon sa mellan frossningarna att det hördes att jag och lilljäntan har roligt tillsammans.

Jag blev glad och jo det är roligt. Inte så att man jublar och slår klackarna i taket när lilljäntan tar fram pekboken om olika djur för femtioelfte gången och man pekar på kon och vad säger kon? Jo, muuuuuu! Titta där är en häst! Vad säger hästen? Jo, ihhrrr! Titta där, ett får! Vad säger fåret? Jo, bäääää!


Efter ett tag tappar hon intresset och jag försöker försiktigt stuva undan pekboken, så man slipper iallafall den boken för ett tag - men nehej då - på nåt sätt hittar hon den iallafall.Tar upp boken, tittar på mig och ljudar - om man ska tolka det ljudet väldigt okritiskt - ett bääää.

Då är det bara att köra igen. Man pekar på kon och vad säger kon? Jo, muuuuuuu.......!

Flygresan var som en vanlig flygresa. Trångt, tråkigt och smaklös mat i form av torr macka med en trött ostskiva mellan brödskivorna. Jag hade laddat med tre böcker,  började med "Låt den rätte komma in" av John Ajvide Lindqvist som jag fick i födelsedagspresent förra året. Hade börjat läsa den i somras, men en semester i nuvarande form ges det faktiskt inte så mycket tid till läsning, så man passade på nu. En bok om vampyrer är inte direkt jag skulle ha valt, men den var riktigt bra. Språket, beskrivandet och spänningen gjorde att jag sträckläste. När filmen kommer på dvd, ska det bli spännande att se om den håller lika hög klass som filmen.

Mellanlandning i Zürich och här skulle vi spendera fem timmar innan nästa flyg skulle ta oss till Manchester. Vi hade redan klart för oss att vi skulle åka till downtown för att kolla runt lite, ta en matbit och, givetvis när två grabbar är på resande fot, dricka lite öl. Först växla pengar alternativt ta ut. Jag stegade till bankomaten och skulle ta ut pengar. Vadå franc?! Jag vill ha euro! Sen slog det mig att Schweiz inte ens är EU-medlemmar och kör med sin egen valuta. Man är van att handskas med euro så fort man hamnar utanför....., Danmark. Jag var inte bekant med värdet, så jag sejfade med 20 franc. Det är knappt 150 kronor. Brorsan hade kört samma vals i växelaffären. Langade fram en 500-lapp och ville ha euro. Det krävdes ingen större övertalning till att acceptera franc istället.

Sen köpa tågbiljetter, instruktioner om tågperrong och att det skulle ta nio minuter att komma fram.

Okej! Vi tog oss fram till centrum ungefär nio minuter senare och började vår jakt efter ett enkelt ställe som hade tv som visade sport. Nån fotbollsmatch skulle säkert gå och det var ju trots allt hela syftet med resan. Men efter långa irrfärder i stan där delen som vi var kan närmast beskrivas som Östermalm men lite finare än så, var det således svårt att hitta en pub som visade en proletärsport som fotboll.

Vi behövde en vätskepaus och satte oss i ett café som serverade öl. Ölen kostade 65 spänn. Var. Och det var inte ens en pint, utan 33 cl. Dyrt, dyrt. Vi började förstå att detta var prisnivån och ingen sportbar fanns i sikte, så vi tog första bästa café.

Skoltyskan hade falnat rätt kraftigt sen gymnasieåren, så jag fick spekulera mig fram om vad som stod på menyn. Till sist slog jag och brorsan till med ett säkert kort. Trodde vi. In kom servitören med två skärbräden med en varsin minipizza på, Med ölen pungade vi ut 200 kronor för detta. Var. Vi hoppade över kaffet, så vi kunde köpa nånting för de pengar vi hade kvar för resten av resan.

På tågstationen kliade vi på huvudena och funderade hur vi skulle ta oss tillbaka. Tågperrongen vid flygplatsen hjälpte ju inte oss så värst mycket där, så vi tittade genom tunnelbanelinjekartan och hittade Flughafen. Den och den tunnelbanan, men inte den och den tunnelbanan och till sist hittade vi den tunnelbanan på, givetvis, perrongen längst bort.

Tillbaks till flughafen och denna gång gick passkontrollen smärtfritt och vi flög vidare till Manchester...

En minnesvärd resa är över. Många intryck och händelser gör att jag delar upp berättelsen i olika minnesintryck och reflektioner, så får vi se hur mycket det blir med det.

Brorsan var tvungen att åka till Arlanda lite tidigare än mig för att kolla om hans pass godkändes. År av byxbakfickeplacering i samband med intensivt krogliv hade satt sina spår och han ville kolla upp det med passpolisen för att ta det säkra före det osäkra. Passet godkändes och han satte sig på ett café för att invänta mig.

Själv hade jag precis tagit flygbussen från cityterminalen. Dagen innan for jag hemifrån och sov över hos mor för att spara in ett par timmars morgonsömn. Jag blickade trött ut i bussen och var nöjd med att ha kommit iväg skapligt tidigt till incheckningen trots att jag missade tunnelbanan med ett hårsmån i Solna centrum.

Halv nio kom jag fram och mötte brorsan i terminal 5. Han pekade mot den längsta kön och jag suckade. Vi avhandlade de vanliga ämnena i kön. AIK, tränaren i AIK, spelarna i AIK, ryktena om AIK och så hann vi med lite det privata om hur min familj mådde och hur hans sambo mådde. Efter att ha rört oss ett par meter under 20 minuter öppnades en ljus skimrande incheckning till och ingen i kön förmådde sig att röra mot ljuset. Till sist lyckades jag och brorsan komma ur hypnosen och vi rusade dit för att kunna checka in tidigare.

Efter incheckningen och genomgången av säkerhetskontrollen där brorsan fick en oönskad intim kroppsvisitation satte vi oss vid en slumpad gate eftersom inget hade ropats ut än. Vi fortsatte att prata om AIK och lite om andra fotbollslag, när en halvtimme var kvar till flygning. Kanske bra att kolla informationstavlorna tänkte vi och såg med liten uppdämd fasa att vår gate var längst bort på andra sidan flygplatsen. Vi gick i högt promenadtempo a'la stressad finansvalp och kom fram till passkontrollen.

En stadig bister kille i vår ålder tog emot oss i sin glasmonter och bad om våra pass. Vi rafsade fram passen,lite lätt andfådda och gav dem till honom. Han frågade vart vi skulle och vi svarade Zurich. Han ögnade genom passen, ögnade genom oss, slog ihop passen ner mot sitt lilla arbetsbord i sin lilla glasmonter för att jämna ut skillnaderna, tittade på dem ett par sekunder längre än normalt och lyfte huvudet mot oss. "Ni får gå vidare" med en bister ton. 

Jag vet inte riktigt vad han hade förväntat sig. Att jag och brorsan skulle falla i varandras armar, skrika ut ett lättat glädjetjut och pladdra i mun på varandra att det var minsann nära ögat. Men tiden var lite för knapp för det, så till den rätta gaten, ett snabbt toabesök så man slipper flygtoan och sen var det dags för avfärd!

 

Vaknade i morse av att sambon väckte mig och bad på sina bara knän att jag skulle ta över morgonpasset. Graviditetsillamående, påstod hon. Jag påpekade att hon faktiskt gick ut igår, skickade bilder på drinkar och får nu stå sitt kast. Hon påpekade tillbaks att det var alkoholfria drinkar och kan inte göra så mycket åt sitt graviditetsillamående. Sen sprang hon till toan.

Så det var bara att gå upp, klä på sig medan lilljäntan hängde i axlarna och göra dagen.

Under tiden jag är pappaledig är det tänkt att sambon ska stå för försörjningen.

Eftersom det är snart dags för tillökning, så kör hon på frilans och blir uppringd när hon behövs. Det är iallafall två-tre gånger i veckan. Men resten av tiden så är hon så kallad arbetslös och får stämpla. Nu ska vi få lite payback för de skyhöga a-kasseavgifterna tänkte vi.

Jag och lilljäntan gjorde sambon sällskap när hon gick till arbetsförmedlingen förra veckan för att skriva in sig som arbetslös och därmed bli berättigad till a-kassa. Det var första gången för henne och själv har jag nog inte ens satt min fot där. Så det var lite nytt och spännande.

Och vilken service det var!

Fyra handläggare fullkomligen kastade sig över oss och jag fick värja mig med lilljäntan upphållen som beskydd. Jag lyckades få ut att jag inte behövde hjälp. Då erbjöd de kaffe och stol. Jag trodde nästan att de skulle erbjuda ryggmassage också. Sambon fick hjälp på en gång och blev erbjuden massa spännande aktiviteter som "lär dig skriva cv" och "har du hittat rätt yrke?" Till sist blev hon klar och jag suckade lite deppat för att allt var över.

Nu tjatar jag på sambon att hon ska gå på någon kurs, så vi kan komma dit igen. Men av någon konstig anledning är hon inte lika entusiastisk över förslaget.....

Det är som att välja mellan två onda ting.

Jag skippade ju morgonkaffet när lilljäntan går upp, så att jag också kunde ta den där förmiddagssovstunden några timmar senare. Men jag har tydligen blivit känslig för att sova på dagen, för det fuckar upp helt när jag ska lägga mig för natten. Jag kan bara inte sova...

Så, det får bli morgonkaffe då - två koppar. Vi har lekt, rullat boll, gått omkring medan jag hållit hennes händer - gör underverk för ryggen - ätit frukost, läst saga och sen däckade hon.

Själv är jag vaken, klarvaken.

Min sambo gav mig en fin present i morse. Hon lät mig sova till halv tolv!! Jag gick upp yrvaket och undrade varför hon inte har väckt mig. Nä, det behövdes inte, tyckte hon.

Men nu sitter jag här och kan inte sova. Kan nog också skylla på att jag drack lite kaffe vid halv åtta. Det sitter än.

Och så ska man ta morgonpasset imorgon och då börjar faktiskt min pappaledighet, officiellt sett.

Det betyder att man inte ska jobba, för första gången sen 2001. Det där lät gammalt, men det får jag bjuda på. Vad ska vi göra då, då?

Gå upp, kanske en sväng med pulkan, träffa nån om habilitering för lilljäntan. Hon har ju en liten hörselnedsättning och vi kan ju ingenting om sånt. Så det är nog bra att vi träffar någon som kan förklara för oss hur man hanterar sånt...