Tobbes vardag

Vaknade efter en orolig natt. Sov dåligt och mådde lite illa. Inte bakfylleilla, utan mer en klump i magen som antydde på att de där räkorna kanske inte var det bästa valet.

Klä på sig och knalla nere till frukostbuffén. Det finns folk som duschar och gör sig fin för att kunna äta hotellfrukostbuffé, men inte vi. Gå dit, äta och sen tillbaka till rummet. Sen får håret se ut som det vill. Vid ankomsten av buffén möttes vi av dallrande stekta ägg, flottigt sidfläsk och små kryddkorvar vältrandes i fett. Min mage gjorde några svanhopp och jag skyndade mig vidare till nästa del. Pålägg, cornflakes och bröd. Bättre. Vi satte oss vid ett bord och en servitris kom fram med färsk toast och en kanna te. Trevligt. Vi åt och styrde upp planerna för dagen.

Tillbaks till rummet och sova en stund till.

Sedan knallade vi ner till centrum. Nyduschade och glada, dock kaffesugna och vi stannade vid första bästa café. Americano var väl det närmaste man kunde komma för ett vanligt svart kaffe. Det är olika hur vi dricker kaffe. Jag dricker det gärna ganska snabbt. Kaffet ska vara varmt, riktigt varmt. Nästan så att det bränns lite. Brorsan tar det lite mer varligt. Det ska svalna lite. Och så har vi P på hemmafronten som låter kaffet stå tills det blir rumstempererat, sen värmer han den i mikron. Olika är våra smaker.

Stärkt av kaffet knallade vi vidare och ströbesökte olika affärer. Vi klassificerade varuhusen med "Dressmanstil", "Åhlenskänsla" och "Huvudsta Centrum-stuket" vilket betyder malplacerade detaljistaffärer som ska komplettera mataffären som alla ändå bara går till.

Efter några vändor gick vi till en som hette "Cult" och där sålde de kläder av märket Superdry. Om ni inte har hört talas om märket så är ni ursäktade av iallafall mig. Det hade inte heller jag gjort. Men brorsan tindrade som ett barn på julafton och rafsade åt kläder för att prova dem. Han talade i tungor om himmelriket och jag kan förstå honom. Det var riktigt snygga kläder och själv föll jag ner på knä åt alla snygga rutiga skjortor. Efter en, minst, timme hade vi provat och provat och jag fastnade till slut för en skjorta. Mer hade jag inte råd med. Ganska dyrt och Zurich hade ju svalt massa pengar. Men jag var nöjd!

Vi hade stillat köptarmen och slog oss ner på en pub och satt där i tre timmar med fotboll och några Guiness. Hungern började göra sig påmind och vi sökte oss vidare tll ett ställe med bra pubmat. Det är ju viktigt att man kollar på pubens klientel om man ska överhuvudtaget överväga om man ska käka där. Om ingen äter, fast man serverar mat, så kan man ju dra sina slutsatser. Dessutom måste de väl sätta på spisen om man har beställt och då tar ju det extra lång tid. Men uppenbarligen var vi för sent ute. Alla pubar hade slutat servera mat och klockan var ju ändå bara halv sju. Det fick bli en "vanlig" restaurang istället och det blev en sportrestaurang sponsrad av den stora hjälten Jamie Carragher. Pasta och flasköl. Kan inte bli mer Carra!

Efteråt rörde vi oss mot kvarteret Cavern för att kolla in den berömde klubben där Beatles blommade ut. Vi gick dit och där fanns det två(!) klubbar mittemot varandra med Cavern som skylt. En hade inträde på 1 pund och den andra var gratis. Zurich hade ju skinnat våra plånböcker, så den andra hade fri entré och blev vårt val. In i en trång lokal där någon trubadur stod och sjöng Beatlescovers. Det var ju inte så att han tog oss med storm, eller jo, ljudvågsmässigt kanske. Det är märkligt att en kille med gitarr kan låta så mycket. Vi stannade inte så länge där utan gick vidare till ett ställe med behagligare ljudnivåer och som hade några dagstidningar framme. Läsa tidning i lugn och ro med en öl i närheten. Det är riktigt underskattat!

Snart tog tröttheten över och vi gick till hotellet för att sova till oss kraft inför morgondagen. Då var det ju matchen, vår huvudpunkt!