Saker man kan säga i stundens hetta
I söndags till min sambo: Sa jag igår att vi borde festa oftare? Jag tar tillbaka det. Allt.....
Helger är den nya vardagen
En fartfylld helg.
Direkt efter jobbet i fredags släpar vi med kidsen till badhuset. Det är ett litet projekt vi håller på med nu i familjen. Vi ska åka till Egypten om några månader och där finns det massa pooler att bada i. Så för att få kidsen förstå vad som gäller i närheten av pool, så hänger vi på badhus.
Ett par timmars plaskande och lillgrabben fick låna ett par simglasögon av en snäll tjej. Fast han satte på sig dem bak och fram. Det var två spännen som satt fast i simglasögonen - det ena var över lillgrabbens ögon och det andra var under. Han ställde sig vid kanten och satte händerna på höfterna. Såg ut som en superhjälte och jag bröt ihop av skratt.
Nästa dag var det Skojlandet i några timmar. Vi har varit där ett par gånger tidigare, men bara som mest ett par timmar. Nu var vi där i över tre timmar och det tog. Både på kropp och knopp. Kidsen ville testa hinderbanan och ville prompt att jag skulle följa med.
Så vi baxade oss förbi stora pelare, försökte ta oss över ett uppblåsbar hinder och jag pushade fram kidsen och skrek "we are not leaving anyone behind!!" och till sist var det repstege som inte var anpassad för vuxna. Det var nog inte tanken heller, men repen skar in rätt så bra i fotsulorna. Till sist var det rutschkana ner och kidsen ville göra det igen och igen och igen......
Söndagen ägnades åt hemmafix. Lillgrabbens rum blev klar en gång för alla. Det var baxa alla banankartonger upp till vinden och en sväng till IKEA för att fylla på hans rum med viktiga saker som rullgardin och krukväxter.
Det ska faktiskt bli lite skönt med arbete imorgon - då kan man ju koppla av lite......
Tobbe tycker
Min personliga åsikt är att för min del har det ingen betydelse om eleven har keps eller mössa på sig inomhus - jag störs inte av det och menar att kunskapsinlärningen skiljer sig inte om man har något på huvudet eller inte.
Ändock har det varit en lång trätomål kring den här frågan. Argumenten för att man inte ska ha keps/mössa inomhus är att den är ett ytterplagg och det är respektlöst att inte ta av sig den i vuxnas närvaro.
Nu till mitt huvudbryderi.
Varför har det inte varit någon som helst diskussion krings scarves?!
Det har ju verkligen exploderat. Nästan "alla" använder scarves i alla möjliga sammanhang.
Är inte det ett ytterplagg?! Det är ju en halsduk!
Varför har inte folk reagerat på att folk använder halsdukar inomhus? Vad är det som gör att folk reagerar så kraftigt på folk som har keps, men inget alls mot halsduk?
Har det med klass att göra eller handlar det om genus?
Min hypotes är att det är en blandning av dessa två orsaker.
Klass; eftersom skolan leds av ett medelklasstänk både gällande politiskt och sociokulturellt. Scarves eller halsduk är mer medelklassattribut. Och keps/mössa är mer arbetsklassattribut.
Genus; eftersom skolan domineras av kvinnlig personal som reagerar kraftigare mot keps/mössa som är mer manlig attribut än scarves som är en kvinnlig attribut, som därmed då ingår i okejlistan i tillåtna attribut....
Det är vad jag tycker....
Rooneys brev
Rooney har skrivit ett brev till UEFA för att antingen häva upp avstängningen eller åtminstone sänka straffet. Nu är det så att brevet har läckt ut och här får ni se den djuplodande förklaringen och hans motivering till ett lägre straff.
Vedstaplande och stenplattorsläpande
Idag kom jag dit igen med ett släp. Mannen som arbetade där körde just då med gaffeltrucken och frågade om han kunde lassa in två kubikmeter på en gång. Javisst, för fan, svarade jag och tänkte att nu sparar jag massa tid.
Själva pålastningen sparade jag tid ja, men det var två jättestora påsar med ved och jag fick stapla upp alla en och en in i förrådet. Där tog det tid och det kändes som veden aldrig tog slut. När det var färdigt, så lastade jag på massa skräp och framför allt stora tunga stenplattor som förre ägaren hade lämnat kvar.
Körde iväg till tippen och man åker ju upp på en ramp och där är det flera olika sorteringscontainrar där man kastar olika typer av avfall. En är för trä, en annan är för metallskrot och så vidare. Mitt mål var att hamna vid sten, tegel och jord-container så jag slapp gå och släpa på massa tunga stenplattor.
Givetvis hamnade jag längst bort, så en halvtimme har jag spenderat på att bära och släpa med sammanbitna svordomar.
Slutligen, en helt annan grej, så blir man då och då påmind om hur mycket man påverkar barnen i sättet att vara och hur man säger saker. När lillgrabben hade tagit en skål från lilljäntan, så sätter hon händerna på höfterna och säger mycket skarpt: Elmer! Vill du att jag ska bli arg på dig!?
Kondomkurs och retreat
Jajamensan.
Jag och några kolleger från jobbet fick en heldagskurs arrangerat av ungdomsmottagningen. Det var lite teori, om sexualitet och samlevnad, hbtq, värderingar och lite praktisk kondomövning. Väldigt lärorikt, måste jag säga.
Det roliga var att kursen hölls på en kursgård som ägdes av kyrkan. Samtidigt som vi var där, så var det en retreatdag på gården. Alltså en grupp människor som är där och inte pratar alls. Det skulle vara tyst och stillsamt. Vi fick stränga förmaningar om att i kursrummet så var det helt okej att prata i vanligt samtalston, men i de offentliga lokalerna så skulle vi ta hänsyn till att det skulle vara tyst och stillsamt.
Så när man skulle gå på toaletten, så strök man nästan med längs väggen. Man gick dessutom väldigt långsamt och med blicken ner. Miljön påverkade så otroligt mycket.
Men det ställer ju så klart några frågor kring hela det arrangemanget. Om man är i en gruppsession eller liknande och man blir nödig. Hur gör man då? Rycker lite urskuldande på axlarna, pekar på rumpan och slår ut med armarna för att säga: Vad kan man göra?
Eller om man gör illa sig? Slår tån mot en kant eller klämmer handen i en bibelbok - går det att vara tyst?
I och för sig vet jag - det har ju hänt några gånger när man har gått i barnens rum för att kolla om de sover och man trampar på någon liten vass leksak. Det är oerhört svårt, men med lite dans, krampaktigt ihopbitna käkar och några knytnävsslag i luften så går det.....
WIOWIOWIO *för i helv...!* WIOWIOWIO!!
På kvällarna sover vi alla på övervåningen och vi sätter igång larmet på nedervåningen med en fjärrkontroll. I början var det lite svårt att komma ihåg att man skulle stänga av larmet när man gick ner på morgonen. Det resulterade att jag ofrivilligt väckte hela huset ett par gånger.
I morse steg jag upp med barnen och skulle gå ner med dem för att börja dagen. Stängde av larmet och vi förberedde oss för frulle. Lilljäntan gick till toaletten och helt plötsligt sattes larmet på. Ett högt galet pipande. Lillgrabben blev rädd och grät. Lilljäntan sprang till oss och blev rädd. Jag sprang för att stänga av larmet. Eller det var mer bankande på larmdosan under en svada av svordomar. Vi vet inte varför det sattes i gång. Larmbolaget får komma dit och felsöka.
Lillgrabben pratade länge om vad som hände och menade att pappan sprang fort för att stänga av larmet. Jag tolkar det så klart att han tycker att jag är världens superhjälte.....
Nu då?
Så vad satsa på härnäst?
Maraton skulle vara kul, men det känns som att jag behöver träna upp kroppen för det. Det längsta jag har sprungit är en mil. Springa drygt fyra mil är ju en annan femma.
Satsa på klassikern har jag länge funderat på - men den känns som det måste spenderas en hel del ekonomi och tid för det. Så den får ligga i stå ett par år till.
Man skulle ju kunna ta ett av loppen inom klassikern, men jag drar hellre av alla loppen inom ett år. Tävlingen förlorar ju liksom sin mystik när man har gjort den för första gången.
Äh, jag får väl satsa på Grabbhalvan i maj..... Fem kilometer under 22 minuter!
Eller just det, det finns ju triathlon också.... Hmmm......
Tjurruset
Kom fram runt en timme innan, bytte om, letade upp var själva starten skulle gå, rapporterade familjen och lämnade till sist in ryggsäcken med alla saker i till värdeförvaringen.
Lite egen uppvärmning och sen gruppuppvärmning.
Sen gick starten.
Första kilometern var inte så farligt. Löpning, i den mån det gick. Ibland blev det trångt i banan, så man fick stanna upp och gå. Sen efter kanske två kilometer kom det första rejäla hindret. Nere för ett stort brett dike med massa lera. Tre gånger fick vi korsa den. Fötterna och byxbenen var rejält leriga.
Det var lite lerigt....
Sen kom det en, säg femtio meter löpning över en korsande älv och sen kom det ännu mer diken och kärr.
Men det första riktigt överjävliga hindret kom vid 4 kilometer. Vi kom ner till en sjö och fick springa i sjön vid strandkanten. Alltså inte på land, utan i sjön. Först vid fothöjd, sen knähöjd, därefter midjehöjd och då började det kännas lite kallt. Killen framför mig snubblade och jag slant väl på samma sten för jag snubblade också och fick doppa hela kroppen. Slog dessutom knät på nån sten i vattnet.
Första rejäla badet...
Därefter var det klättring uppför en rejäl brant. Lite mer löpning och sen sprang vi i ett djup dike under fällda träd och genom snår.
Sen kom det andra riktig överdjävliga hindret. 800 meter träsk. Knepet var att försöka springa vid träd där det fanns rötter som man kunde stå på. Men det fanns ju passager där det inte fanns träd och då var det bara att hoppas på det bästa. Och det gick som det gick. Jag sjönk ner med ena benet strax över knät. Försökte lyfta, men jag satt fast. Kunde inte spjärna emot med det andra benet, för då sjönk den också. En frågade om jag behövde hjälp. Ja, det behöver jag nog. Han försökte dra upp mig, men sjönk ner själv. Jag sa till han att jag får nog försöka själv, annars kommer han också fastna.
Träsket...
Fick helt sonika dra upp benet med armarna. Lyckades efter lite slitande få upp benet och sen var det bara att fortsätta klafsa och slita vidare. Efter en lååång lång stund var den biten äntligen över. Fortsätta springa och sen kom nästa överjävliga grej.
Springa, eller vada och dra sig genom ett axelhögt kärr på 6-7 meter och en till på 3 meter. Jag som ändå är ganska lång fattar inte hur de som är mycket kortare än mig kunde ta sig genom den biten.
Ännu ett bad.....
Fortsätta springa, en vätskestation och lite mer springa och gissa vad - en till överjävlig bit. Ni vet sån där backhoppningsbana där man landar på. Den fick vi springa uppför. Eller springa och springa, det var mer krypa uppför och hoppas på att man inte halkade ner.
Upp, upp, upp!
Sen återstod det en kilometer och det var bara efter bästa förmåga löpa in i mål. Klockades på 1 timme och 24 minuter. Med tanke på mina urusla förberedelser den sista månaden, så var jag nöjd. Möttes upp av familjen och jag sade det på en gång. Det här gör jag om! Fan vad kul det var!!!
I mål.
Det blev lite lerigt ja...
Gott med kaffe...
Skönt med lite support i mål...
Inte det bästa
Vissa dagar går till historien. Som den dagen jag började skolan. Första gången jag träffade min sambo. När mina barn kom till världen och dagen när pappa dog.
Vissa dagar går inte till historien. Som idag.
Crappy dag på jobbet och här hemma har jag satt upp två hyllor, en gardinstång och reparerat en trasig rullgardin. Därefter har jag funderat och övervägt fördelar och nackdelar med fast eller rörligt elvatal. Det är en djungel det där. Det lutar åt ett fast elavtal. Man vet vad man får och slipper obehagliga överraskningar under vinterhalvåret.
Jaja, man måste ju ha såna här dagar också......
You're so fucked up....
Förra året hittade jag en ny träningsform som kallades för crossfit. Den passade mig väldigt bra. En blandning av styrka, kondition, smidighet och jävlaranamma. I stort sett skulle man blåsa på i 10-15 minuter och sen var det färdigt. På pappret låter det enkelt, i verkligheten var det fruktansvvärt jobbigt och plågsamt. Men jag fick snabbt resultat. Det var nog den fortaste utvecklingen jag har varit med om.
Men det var mentalt jobbigt att ställa sig in på att ge allt vad man har 3-4 gånger i veckan. Det höll i några månader. Sen pallade jag inte mer. Under våren har jag tränat sporadiskt och sen fick jag ett sånt där ryck i slutet av maj att jag skulle börja löpträna.
Jag hatar löpträning. Men den är ju överlägset den bästa konditionsträningen. Så jag satte upp ett par mål. Jag skulle springa milen på under en timme och jag anmälde mig till Sveriges tuffaste terränglopp på en mil som skulle bli av den 8 oktober.
Jag började löpa. I början var det segt. Ute i Hovsta finns det en löpslinga på fem kilometer. Första gången jag sprang den, så gick det på 23 minuter.
Jädrans vad bra det var och jag skröt om det hemma och sa att jag har ju väldigt bra grundkondition och det sitter minsann i benen och ett par gånger till så kan jag nog pressa ner till 20 minuter.
Nästa gång jag sprang den, så visade det sig att jag hade sprungit fel och det var snarare 3,5 kilometer...
Sedan visade det sig att jag sprang fel på den andra också. Även de fem följande gångerna sprang jag fel, tills jag äntligen hittade den där markeringen som visade vart jag skulle springa. Då klockade jag på 25 minuter. Helt okej.
Sen gav jag mig in på att springa en mil.
Från jobbet till hemmet är det nästan exakt en mil. 52 minuter tog det och jag var väldigt nöjd. Det var början av september och jag kunde vässa formen en bit till innan det var dags.
Sen kom hostan.
I två veckor bet jag ihop och åkte till jobbet varje dag. Träning var inte att tänka på. Bara att överleva dagen. Sen gick jag in i den berömda väggen och febrade mig genom en helg. Medicin gavs och jag fick knapra penicillin en vecka.
SEN kunde jag träna igen. Har hunnit med tre försiktiga men jobbiga löpturer under 1,5 vecka. På lördag ska jag springa Tjurruset i Stockholm. Idag fick jag mail från arrangörerna om vad som väntar mig på lördag.
- Den här banan blir den tuffaste hittills. (Suckar...)
- De ska ha funktionärer i våtdräkter. (Det är den nivån. För helvete - våtdräkter!!)
- Olika hintar om vad som komma skall - bland annat löpning genom ett träsk på 800 meter. (H-E-R-R-E-G-U-D!!)
- Till sist säger de att man ska använda gamla slitna träningskläder. För det kan vara svårt att tvätta kläderna rena efter loppet........
Jag hade som mål att ta mig runt banan på en timme och 15 minuter. Jag reviderar nog det målet till att ta mig runt banan överhuvudtaget.......
Jag om tre dagar........
Åååå vi rullar, vi rullar, vi rullarerej!
Ett av våra stora mål i somras var att fixa en bra trädgård. Vi frågade förre husägaren om hur det såg ut under snön.
"Jo, det är gräsmatta där."
När snön smälte så såg vi hur det var.
Ja, Jo. Gräsmatta var kanske att ta i. Leråker var en mer passande beskrivning. Beslutet togs fort att sätta igång med en nyanläggning av gräsmatta. Vi googlade och hörde oss för med andra mer bevandrande villaägare om hur man skulle göra och det uppstod två läger - eller två grässkolor kan man säga.
Antingen så sår man eller så rullar man.
Kostnadsmässigt skulle det vara billigare att så. Därför satsade vi först på det. MEN! Det viktigaste var förberedelserna. Det skulle grävas om. Det hittades nedgrävda stubbar. Det hittades stora stenar. Det skulle krattas och planas ut och det var allmänt väldigt mycket jobb.
Till sist kunde vi så och det var därefter väldigt viktigt att vattna mycket. Och jag vattnade som fan. Jag visste ju att det skulle ta tid. Kidsen fick stränga order att inte kliva ut på gården och förstöra de ömtåliga och sköra gräsfröna. Och vi väntade och väntade och väntade...
Efter ett par veckor kunde vi skönja de första stråna. Lite sådär glesbygdskänsla.
Vi försökte bita ihop och tänka slutresultat, men efter ytterligare två veckor där jag var tvungen att gå på gården och det slutade med tre lager lera under stövlarna, så fick jag nog. Enough is enough!
Så vi beställde gräs på rulle
De där rackarna är rätt så tunga. En rulle vägde 10-15 kilo och vi hade beställt 135 rullar. Så det blev mycket att bära.
Det tog sin lilla tid. Nästan en hel dag till att bära, rulla ut och skarva. Man var lagom mör på kvällen kan jag säga, men resultatet blev bra. Mycket bra till och med!
Sen vattnade vi som dubbelfan. Det var sprinkler både morgon och kväll. Jag hade förstått det så att det var väldigt viktigt med mycket vatten, så rullarna skulle fästa sig på jorden. Efter två veckors toksprinklande satte de sig fast och man kunde koppla av.......
Ett av alla projekt med huset........
Life is speedy
Tiden går så fort att man knappt vet vilken dag, vecka eller ens månad det är. Åren har jag fortfarande någorlunda koll på, så på det sättet känns det faktiskt rätt okej ändå.
Det är ju nu småbarnslivet är på riktigt. Vi har ju haft en rätt så lång utdragen föräldraledighet med först lilljäntan och sen lillgrabben som kom dryga året efter och det var ju först det här året som barnen skulle gå på dagis/förskola/pedagogiskt utbildningsområde för barn i målgruppen 0-5 år samtidigt som jag och sambon skulle jobba.
Och herrejävlar vad det rullar på.
Fort också!
Från måndag till fredag är det lämning och hämtning, matlagning och städning, tvätt och disk, logistik hit och dit. Vem hämtar barnen och vem lämnar? Vem behöver bilen mest? Vad ska vi äta till middag? Har barnen med sig fika på deras utflyktsdag och är det inte helg snart....?
På fredagskvällarna känns det som att man kastar sig ur livets X2000 och landar mjukt i vardasrumssoffan till tonerna av "det är dags för fredagsmys".
Men, jag klagar inte. Jag har det bra. Jag har två välskapta och livliga (jättelivliga, man kan nog säga väldigt intensiva....!) barn. Världens bästa sambo. Ett bra hus som behövs piffas till lite och ett bra jobb där jag känner att jag gör nytta. Som nu, när jag ska visa eleverna att det går alldeles utmärkt att äta mat som man inte tycker så värst mycket om.
Som chili con carne. De där bönorna... Brrrr.....