Tobbes vardag

Under hela förmiddagen på lördagen gick jag runt med molande värk i magen. Nervositet. Stress. Ångest. Ja, lite allt möjligt. Starten för min grupp skulle börja halv tre, så jag åkte dit 1,5 timme innan. På vägen dit mötte jag flera som hade avverkat loppet och det såg inte så farligt ut. Lite lerstänk på byxorna och skorna. Det ska nog gå bra det här, tänkte jag.

Kom fram runt en timme innan, bytte om, letade upp var själva starten skulle gå, rapporterade familjen och lämnade till sist in ryggsäcken med alla saker i till värdeförvaringen.

Lite egen uppvärmning och sen gruppuppvärmning.

Sen gick starten.

Första kilometern var inte så farligt. Löpning, i den mån det gick. Ibland blev det trångt i banan, så man fick stanna upp och gå. Sen efter kanske två kilometer kom det första rejäla hindret. Nere för ett stort brett dike med massa lera. Tre gånger fick vi korsa den. Fötterna och byxbenen var rejält leriga.


Det var lite lerigt....

Sen kom det en, säg femtio meter löpning över en korsande älv och sen kom det ännu mer diken och kärr.

Men det första riktigt överjävliga hindret kom vid 4 kilometer. Vi kom ner till en sjö och fick springa i sjön vid strandkanten. Alltså inte på land, utan i sjön. Först vid fothöjd, sen knähöjd, därefter midjehöjd och då började det kännas lite kallt. Killen framför mig snubblade och jag slant väl på samma sten för jag snubblade också och fick doppa hela kroppen. Slog dessutom knät på nån sten i vattnet.


Första rejäla badet...

Därefter var det klättring uppför en rejäl brant. Lite mer löpning och sen sprang vi i ett djup dike under fällda träd och genom snår.

Sen kom det andra riktig överdjävliga hindret. 800 meter träsk. Knepet var att försöka springa vid träd där det fanns rötter som man kunde stå på. Men det fanns ju passager där det inte fanns träd och då var det bara att hoppas på det bästa. Och det gick som det gick. Jag sjönk ner med ena benet strax över knät. Försökte lyfta, men jag satt fast. Kunde inte spjärna emot med det andra benet, för då sjönk den också. En frågade om jag behövde hjälp. Ja, det behöver jag nog. Han försökte dra upp mig, men sjönk ner själv. Jag sa till han att jag får nog försöka själv, annars kommer han också fastna.


Träsket...


Fick helt sonika dra upp benet med armarna. Lyckades efter lite slitande få upp benet och sen var det bara att fortsätta klafsa och slita vidare. Efter en lååång lång stund var den biten äntligen över. Fortsätta springa och sen kom nästa överjävliga grej.

Springa, eller vada och dra sig genom ett axelhögt kärr på 6-7 meter och en till på 3 meter. Jag som ändå är ganska lång fattar inte hur de som är mycket kortare än mig kunde ta sig genom den biten.


Ännu ett bad.....


Fortsätta springa, en vätskestation och lite mer springa och gissa vad - en till överjävlig bit. Ni vet sån där backhoppningsbana där man landar på. Den fick vi springa uppför. Eller springa och springa, det var mer krypa uppför och hoppas på att man inte halkade ner.


Upp, upp, upp!

Sen återstod det en kilometer och det var bara efter bästa förmåga löpa in i mål. Klockades på 1 timme och 24 minuter. Med tanke på mina urusla förberedelser den sista månaden, så var jag nöjd. Möttes upp av familjen och jag sade det på en gång. Det här gör jag om! Fan vad kul det var!!!


I mål.


Det blev lite lerigt ja...


Gott med kaffe...



Skönt med lite support i mål...