Tobbes vardag

I somras installerade vi larm i huset. Dels så var det ju bra ur säkerhetssynpunkt - man är ju rädd om sina IKEA-soffor och de där två tjockteveapparaterna. Dels var det också brandlarm. Skulle det börja brinna, sätts larmet igång och SOS kopplas in. Kan vara bra om man inte är hemma och kan släcka branden med vattenslangen. Dels var det överfallslarm också. Bra om man blir attackerad på riktigt av ungarna ifall man nekar dem extra glass efter maten.

På kvällarna sover vi alla på övervåningen och vi sätter igång larmet på nedervåningen med en fjärrkontroll. I början var det lite svårt att komma ihåg att man skulle stänga av larmet när man gick ner på morgonen. Det resulterade att jag ofrivilligt väckte hela huset ett par gånger.

I morse steg jag upp med barnen och skulle gå ner med dem för att börja dagen. Stängde av larmet och vi förberedde oss för frulle. Lilljäntan gick till toaletten och helt plötsligt sattes larmet på. Ett högt galet pipande. Lillgrabben blev rädd och grät. Lilljäntan sprang till oss och blev rädd. Jag sprang för att stänga av larmet. Eller det var mer bankande på larmdosan under en svada av svordomar. Vi vet inte varför det sattes i gång. Larmbolaget får komma dit och felsöka.

Lillgrabben pratade länge om vad som hände och menade att pappan sprang fort för att stänga av larmet. Jag tolkar det så klart att han tycker att jag är världens superhjälte.....