Tobbes vardag

Tiden går så fort att man knappt vet vilken dag, vecka eller ens månad det är. Åren har jag fortfarande någorlunda koll på, så på det sättet känns det faktiskt rätt okej ändå.

Det är ju nu småbarnslivet är på riktigt. Vi har ju haft en rätt så lång utdragen föräldraledighet med först lilljäntan och sen lillgrabben som kom dryga året efter och det var ju först det här året som barnen skulle gå på dagis/förskola/pedagogiskt utbildningsområde för barn i målgruppen 0-5 år samtidigt som jag och sambon skulle jobba.

Och herrejävlar vad det rullar på.

Fort också!

Från måndag till fredag är det lämning och hämtning, matlagning och städning, tvätt och disk, logistik hit och dit. Vem hämtar barnen och vem lämnar? Vem behöver bilen mest? Vad ska vi äta till middag? Har barnen med sig fika på deras utflyktsdag och är det inte helg snart....?

På fredagskvällarna känns det som att man kastar sig ur livets X2000 och landar mjukt i vardasrumssoffan till tonerna av "det är dags för fredagsmys".

Men, jag klagar inte. Jag har det bra. Jag har två välskapta och livliga (jättelivliga, man kan nog säga väldigt intensiva....!) barn. Världens bästa sambo. Ett bra hus som behövs piffas till lite och ett bra jobb där jag känner att jag gör nytta. Som nu, när jag ska visa eleverna att det går alldeles utmärkt att äta mat som man inte tycker så värst mycket om.

Som chili con carne. De där bönorna... Brrrr.....