Tobbes vardag

Efter att ha laddat hemma med lite sömn och musik, begav vi oss av till Anfield road igen. Matchen som man har längtat efter i flera månader. Den här gången visste vi var vi skulle hoppa av och vi tog sikte på samma ställe som vi åt vid lunchtid.

Om det var folktomt så när på en bartender, en stammis och en servitris som satsade hårt på spelautomaten vid lunchen, så var det motsatta nu. Det gick knappt att komma in. Men vi lyckades trycka oss in till bardisken och beställa ett par Guiness. När en av 10-talet bartendrar skulle tappa upp våra öl, insåg vi misstaget. Att tappa upp en Guiness tar väldigt lång tid. Två stycken tar ännu längre tid. Inget man kanske gör när det är fullproppat.

Vi tog oss ut till pubens bakgård för att undkomma bastuhettan och där läppjade vi våra öl och insöp stämmningen. Det var trångt och vi beställde hädanefter flasköl från bakgårdens husvagnsservering. När det ungefär var en halvtimma kvar rörde vi oss mot arenan. I folkstimmet utanför började vi undra vilken ingång vi skulle till. Vi gick längs långsidan och frågade en entrévärd vilken ingång vi skulle till. "Här" sa han, och vi tjoade glatt om vilken tur vi hade.

När vi kom in blev vi lite besvikna. Platserna var inte de bästa. På kanten av långsidan, vi satt på fel sida av förlängda mållinjen. På kortsidan nära oss stod Evertons bortaklack vilket gjorde att vi skulle få höra dem mest. Men, det var inget att hänga läpp för. Uppvärmningen var som en vanlig uppvärmning. Småmål, löpning och lite stretchning.

Spelarna återvände till sina omklädningsrum och snart var det match. Läktarna fylldes till maximala 45,000 och spelarna intog planen. Sen stämde 44,000 åskådare in till Liverpools hymn - You'll never walk alone. Mäktigt! Riktigt mäktigt! Det rös i kroppen och jag försökte filma, men det lät bara som en flygplansstart när jag kollade på videosnutten efteråt. Matchen sattes igång - nu jävlar!

Första halvleken var väl sådär. Spelet gick mycket fortare än vad man är van vid hemma, men spelkvaliteten måste jag säga att jag inte blev så värst imponerad av. Andra halvleken började ungefär i samma takt. Men efter en tilltrasslad situation där Evertonspelarna ropade efter straff och jag, som såg allt perfekt, pustade ut, hann precis se Gerrard få bollen och klippa till bollen så att den smet in vid vänstra stolpen. Anfield exploderade! Vi vittrade seger och det sjöngs. Men man började bli allt mer defensiva och när Everton fick ett farligt friskpark i slutet av matchen, så kunde man ju nästan ana vad som skulle ske. Cahill nickar bollen in i mål och resultatet stod sig matchen ut.

Vad tyckte jag då? Jo, sådär. Förväntningarna kanske var uppskruvade, men jag måste säga att jag ahde väntat mig mer av inramningen. Skulle nog påstå att ett derby mellan AIK-Djurgården på ett fullsatt Råsunda hade bättre drag. Skillnaden i spelet låter vi nog bli att prata om, men inramningen är världsklass.

Tillbaks till hotellet med ett mellanstopp på Mcdonalds i downtown. Klockan fem på morgonen skulle våra mobiler surra på alarm för att se till att vi kom iväg till taxin som skulle ta oss till tåget som skulle ta oss till flyget. En lång dag således - lika bra att sova på en gång.