Tobbes vardag

Flygresan var som en vanlig flygresa. Trångt, tråkigt och smaklös mat i form av torr macka med en trött ostskiva mellan brödskivorna. Jag hade laddat med tre böcker,  började med "Låt den rätte komma in" av John Ajvide Lindqvist som jag fick i födelsedagspresent förra året. Hade börjat läsa den i somras, men en semester i nuvarande form ges det faktiskt inte så mycket tid till läsning, så man passade på nu. En bok om vampyrer är inte direkt jag skulle ha valt, men den var riktigt bra. Språket, beskrivandet och spänningen gjorde att jag sträckläste. När filmen kommer på dvd, ska det bli spännande att se om den håller lika hög klass som filmen.

Mellanlandning i Zürich och här skulle vi spendera fem timmar innan nästa flyg skulle ta oss till Manchester. Vi hade redan klart för oss att vi skulle åka till downtown för att kolla runt lite, ta en matbit och, givetvis när två grabbar är på resande fot, dricka lite öl. Först växla pengar alternativt ta ut. Jag stegade till bankomaten och skulle ta ut pengar. Vadå franc?! Jag vill ha euro! Sen slog det mig att Schweiz inte ens är EU-medlemmar och kör med sin egen valuta. Man är van att handskas med euro så fort man hamnar utanför....., Danmark. Jag var inte bekant med värdet, så jag sejfade med 20 franc. Det är knappt 150 kronor. Brorsan hade kört samma vals i växelaffären. Langade fram en 500-lapp och ville ha euro. Det krävdes ingen större övertalning till att acceptera franc istället.

Sen köpa tågbiljetter, instruktioner om tågperrong och att det skulle ta nio minuter att komma fram.

Okej! Vi tog oss fram till centrum ungefär nio minuter senare och började vår jakt efter ett enkelt ställe som hade tv som visade sport. Nån fotbollsmatch skulle säkert gå och det var ju trots allt hela syftet med resan. Men efter långa irrfärder i stan där delen som vi var kan närmast beskrivas som Östermalm men lite finare än så, var det således svårt att hitta en pub som visade en proletärsport som fotboll.

Vi behövde en vätskepaus och satte oss i ett café som serverade öl. Ölen kostade 65 spänn. Var. Och det var inte ens en pint, utan 33 cl. Dyrt, dyrt. Vi började förstå att detta var prisnivån och ingen sportbar fanns i sikte, så vi tog första bästa café.

Skoltyskan hade falnat rätt kraftigt sen gymnasieåren, så jag fick spekulera mig fram om vad som stod på menyn. Till sist slog jag och brorsan till med ett säkert kort. Trodde vi. In kom servitören med två skärbräden med en varsin minipizza på, Med ölen pungade vi ut 200 kronor för detta. Var. Vi hoppade över kaffet, så vi kunde köpa nånting för de pengar vi hade kvar för resten av resan.

På tågstationen kliade vi på huvudena och funderade hur vi skulle ta oss tillbaka. Tågperrongen vid flygplatsen hjälpte ju inte oss så värst mycket där, så vi tittade genom tunnelbanelinjekartan och hittade Flughafen. Den och den tunnelbanan, men inte den och den tunnelbanan och till sist hittade vi den tunnelbanan på, givetvis, perrongen längst bort.

Tillbaks till flughafen och denna gång gick passkontrollen smärtfritt och vi flög vidare till Manchester...