Resan del 1: Passkontrollanten
En minnesvärd resa är över. Många intryck och händelser gör att jag delar upp berättelsen i olika minnesintryck och reflektioner, så får vi se hur mycket det blir med det.
Brorsan var tvungen att åka till Arlanda lite tidigare än mig för att kolla om hans pass godkändes. År av byxbakfickeplacering i samband med intensivt krogliv hade satt sina spår och han ville kolla upp det med passpolisen för att ta det säkra före det osäkra. Passet godkändes och han satte sig på ett café för att invänta mig.
Själv hade jag precis tagit flygbussen från cityterminalen. Dagen innan for jag hemifrån och sov över hos mor för att spara in ett par timmars morgonsömn. Jag blickade trött ut i bussen och var nöjd med att ha kommit iväg skapligt tidigt till incheckningen trots att jag missade tunnelbanan med ett hårsmån i Solna centrum.
Halv nio kom jag fram och mötte brorsan i terminal 5. Han pekade mot den längsta kön och jag suckade. Vi avhandlade de vanliga ämnena i kön. AIK, tränaren i AIK, spelarna i AIK, ryktena om AIK och så hann vi med lite det privata om hur min familj mådde och hur hans sambo mådde. Efter att ha rört oss ett par meter under 20 minuter öppnades en ljus skimrande incheckning till och ingen i kön förmådde sig att röra mot ljuset. Till sist lyckades jag och brorsan komma ur hypnosen och vi rusade dit för att kunna checka in tidigare.
Efter incheckningen och genomgången av säkerhetskontrollen där brorsan fick en oönskad intim kroppsvisitation satte vi oss vid en slumpad gate eftersom inget hade ropats ut än. Vi fortsatte att prata om AIK och lite om andra fotbollslag, när en halvtimme var kvar till flygning. Kanske bra att kolla informationstavlorna tänkte vi och såg med liten uppdämd fasa att vår gate var längst bort på andra sidan flygplatsen. Vi gick i högt promenadtempo a'la stressad finansvalp och kom fram till passkontrollen.
En stadig bister kille i vår ålder tog emot oss i sin glasmonter och bad om våra pass. Vi rafsade fram passen,lite lätt andfådda och gav dem till honom. Han frågade vart vi skulle och vi svarade Zurich. Han ögnade genom passen, ögnade genom oss, slog ihop passen ner mot sitt lilla arbetsbord i sin lilla glasmonter för att jämna ut skillnaderna, tittade på dem ett par sekunder längre än normalt och lyfte huvudet mot oss. "Ni får gå vidare" med en bister ton.
Jag vet inte riktigt vad han hade förväntat sig. Att jag och brorsan skulle falla i varandras armar, skrika ut ett lättat glädjetjut och pladdra i mun på varandra att det var minsann nära ögat. Men tiden var lite för knapp för det, så till den rätta gaten, ett snabbt toabesök så man slipper flygtoan och sen var det dags för avfärd!
Brorsan var tvungen att åka till Arlanda lite tidigare än mig för att kolla om hans pass godkändes. År av byxbakfickeplacering i samband med intensivt krogliv hade satt sina spår och han ville kolla upp det med passpolisen för att ta det säkra före det osäkra. Passet godkändes och han satte sig på ett café för att invänta mig.
Själv hade jag precis tagit flygbussen från cityterminalen. Dagen innan for jag hemifrån och sov över hos mor för att spara in ett par timmars morgonsömn. Jag blickade trött ut i bussen och var nöjd med att ha kommit iväg skapligt tidigt till incheckningen trots att jag missade tunnelbanan med ett hårsmån i Solna centrum.
Halv nio kom jag fram och mötte brorsan i terminal 5. Han pekade mot den längsta kön och jag suckade. Vi avhandlade de vanliga ämnena i kön. AIK, tränaren i AIK, spelarna i AIK, ryktena om AIK och så hann vi med lite det privata om hur min familj mådde och hur hans sambo mådde. Efter att ha rört oss ett par meter under 20 minuter öppnades en ljus skimrande incheckning till och ingen i kön förmådde sig att röra mot ljuset. Till sist lyckades jag och brorsan komma ur hypnosen och vi rusade dit för att kunna checka in tidigare.
Efter incheckningen och genomgången av säkerhetskontrollen där brorsan fick en oönskad intim kroppsvisitation satte vi oss vid en slumpad gate eftersom inget hade ropats ut än. Vi fortsatte att prata om AIK och lite om andra fotbollslag, när en halvtimme var kvar till flygning. Kanske bra att kolla informationstavlorna tänkte vi och såg med liten uppdämd fasa att vår gate var längst bort på andra sidan flygplatsen. Vi gick i högt promenadtempo a'la stressad finansvalp och kom fram till passkontrollen.
En stadig bister kille i vår ålder tog emot oss i sin glasmonter och bad om våra pass. Vi rafsade fram passen,lite lätt andfådda och gav dem till honom. Han frågade vart vi skulle och vi svarade Zurich. Han ögnade genom passen, ögnade genom oss, slog ihop passen ner mot sitt lilla arbetsbord i sin lilla glasmonter för att jämna ut skillnaderna, tittade på dem ett par sekunder längre än normalt och lyfte huvudet mot oss. "Ni får gå vidare" med en bister ton.
Jag vet inte riktigt vad han hade förväntat sig. Att jag och brorsan skulle falla i varandras armar, skrika ut ett lättat glädjetjut och pladdra i mun på varandra att det var minsann nära ögat. Men tiden var lite för knapp för det, så till den rätta gaten, ett snabbt toabesök så man slipper flygtoan och sen var det dags för avfärd!
Kommentarer
Postat av: Madzia
:D måste erkänna att i inledningen där du berättar om din resan in till arlanda. Fick nästna en känsla om att du skulle nämna ngt om typ att du glömt ditt pass m.m. men tjii fick jag :)
Fast de lät ju ändå lite sådär adrenalinhöjdande ibland o passkontroller, oavsett vad så får man nästan alltid en svag känsla av att faktiskt det kan hända att man inte blir insläppt. Fast jag har ju inget "brottsligt" eller ngt alls hehe..
Ser fram emot de övriga delarna :P
Postat av: Anonym
Är så pass vuxen att det är två saker jag alltid kollar först att jag har med när jag reser.
Passet och VISA-kortet.... =)
Trackback