Tobbes vardag

I fjol hoppade jag med i ett korplag i fotboll och det var riktigt roligt. Skrev ett par inlägg om det.

Givetvis skulle jag vara med i år också, men det har inte börjat bra. För att prata fotbollsspråk - jag har varit skadeförföljd.

Fyra dagar inför första matchen får jag ryggskott och kan knappt ta ett steg utan att det gjorde riktigt ont. Vetekudde, antiinflammatoriska tabletter och ett naprapatbesök gjordes för att påskynda rehabiliteringen, men till matchdagen testade jag ryggen och kunde konstatera att jag inte skulle tillföra laget så mycket om man kved till och stannade upp varje gång man gjorde en snabb sidoförflyttning.

Till andra matchen igår så var jag fit for fight och jag var med. Det gick bra. Min försäsongsträning hade gett resultat - koniditionen var mycket bättre och jag fick inte blodsmak i munnen så fort jag tog några extra pressteg. Däremot kunde man ju se att mycket barmarksträning påverkade bollbehandlingen rätt så markant.

Fotbollsplanen var å andra sidan i klass med Gamla Ullevis leråker så där kunde man ju skylla i från sig lite.

Nåväl, under matchen stångades jag med en riktig stor och vass kille. Matchen stod och vägde och jag var ju tvungen att se till att begränsa hans utrymme riktigt ordentligt.

För att tala fotbollsspråk - skava lite på hans hälar och ligga riktigt, riktigt tätt.

Men, som sagt, han var vass och jag blev således tvungen att vara riktig hård. Det blev rätt så hårt spel, men schysst vill jag tillägga. Det var aldrig något gnäll, utan mest bara bita ihop och köra på.

När det var några minuter kvar av matchen fick vi hörna. En fördel som snabbt kan vändas till nackdel om motståndarlaget lyckas få upp bollen och killen längst fram får kontroll på den. Han var snabb och bollsäker, så vi var två som avvaktade vid mittlinjen.

Hörnan slogs och målvakten lyckades boxa bort bollen. En motståndare som stod utanför straffområdet var beredd att ta emot bollen och jag klev upp. Tanken var att han inte skulle få kontroll över bollen för att ostört kunna slå ett crosspass till anfallaren längst fram som lätt skulle springa ifrån oss.

Han stod och inväntade höjdbollen. Jag springer fram, inser att han kommer kunna ta emot bollen om inte jag går in tufft i situationen. Antingen vinner jag den genom att hoppa upp över honom och nicka bort bollen. Eller så får jag frisaprk emot mig och då kan vi dra tillbaka laget i tid.

Jag hoppar in, får huvudet på bollen och tappar balansen. I fallet landar jag med rak arm och sen blev det lite smärtdimmigt. Eller lite och lite, snarare "aldrigt haft så ont i hela mitt liv". Jag låg kvar på marken och stönade av smärta. Spelet fortsatte - jag var helt borta. Reser på mig och inser att jag inte kan lyfta vänsterarmen. Den är helt bortdomnad.

Jag kliver ut för byte och försöker fatta vad som händer. Jag kan inte lyfta vänsterarmen alls och inser att förmodligen har jag stukat axeln eller så har den delvis gått ur led. Tänker snabbt att jag måste röra på vänsterarmen för att få igång den och lyfter den med hjälp av min andra arm. Lyfter upp och sänker den flera gånger - som att lyfta en köttbit.

Till sist måste den ha klickat tillbaka igen, för sen kunde jag med stor möda röra vänsterarmen igen. Jag fick avsluta matchen med att stå vid sidan av och skrika, som backmänniska jag är; "tillbaka, tillbaka", "markera den gubben" och försvaaaarssidaaa!!" 

Matchen slutade 3-3 och jag fick svänga förbi apoteket för köpa värktabletter att knapra på.

Återigen, rehabilitering och ha som mål att komma tillbaka innan sommaruppehållet. Det är i och för sig bara två matcher kvar. Den imorgon lär jag nog missa, men nästa torsdag - då jävlar!