Tobbes vardag

För några veckor hängde jag på öppna förskolan och ser att ett korplag behövde lite nyförvärv. Ringde sportchefen och efter stenhårda kontraktsförhandlingar så kom vi överens om att jag skulle spela med.

Första matchen var förra veckan och vi började med en man kort. Efter fem minuter tänkte jag att jag aldrig kommer att orka med det här. Pappaledigheten gör en till ett fysiskt vrak. Långpromenader i all ära - men högintensiv träning är det knappast och därmed blev det sjukt jobbigt att jaga boll och försöka hitta positionerna. Motståndarna tryckte på och det osade mål. Helt plötsligt får vi en kontring och med en snygg lobb av vår anfallare blev det 1-0. Därefter tryckte motståndarna än mer och till sist får de in ett mål innan halvtid.

Jag gick omkring under paunsen enbart med fokus på att inte kräkas. Som tur var anslöt två spelare till under halvtid, så en avbytare iallafall.

Började andra med att stå vid sidan av, efter några minuter kastades jag in i leken igen och jag hade mitt strategi klar - inga steg i onödan!

Det började med att min backkollega passade ett djupledspass till mig. Bara att springa, ta emot bollen, finta bort mötande motståndare och byta till högerfot. Vänstern kan inte slå crosspass, men efter ett par års fotbollsdvala så var inte högern så mycket bättre då. Så den chansen blev inget av.

Om igen lyckades vi göra mål via en kontring, men motståndarna tryckte på och lyckades kvittera.

De var ute efter ledningsmål och det började bli farligt. En motståndare lyckades slita sig loss och kom mot mig i en mot en situation. Jag lade fram foten, han hakade sig fast och slängde sig som jag hade skjutit honom. Domaren tog till den ovanliga åtgärden med att ge mig gult kort. Det är inte vanligt i korpen. Men, men bara att ta det. Det blev inget av frisparken. I nästa moment efter en fast offensiv situation så kom de tre mot mig och en till. En motståndare skulle ta emot ett pass och jag kom upp i ryggen mot honom.

Visste att de skulle bli tre mot en om han kom förbi mig, så det vara bara att fälla han. Cyniskt, oerhört cyniskt och risk för utvisning. Så det var bara att spela så urskuldande som möjligt. Be om ursäkt med att hja ena handen och lägga andra handen på den skadeskjutna motståndaren. Sen höja både händerna mot domaren och ner med huvudet som en biktande korgosse.

Det funkade och vi lyckades hålla rent till 2-2.

Helt ok. Blåmärken och sånt, men kul var det!

Idag var det match igen - tar den imorgon...