Tobbes vardag

Det är precis ett år sen.

På ett surrealistiskt sätt har det gått både snabbt och långsamt.

Snabbt för att andra saker i mitt liv har tagit min tid och tanke.

Långsamt för att varje dag påminns jag om honom. Det kan vara ett ljud, en minnesbild eller någon situation som jag relaterar till honom.

Jag åkte tåg en tidig lördagsmorgon i mitten av augusti. Resan till Stockholm kändes som en lång mörk tunnel och i slutet kunde jag inte se något ljus. Man hade ringt mig två dagar innan och förklarat. Det är nära nu. Kom hem. Han hade flyttats från Jakobsbergs sjukhus till Stockholms sjukhem. Där man lever sin sista tid.


Vi hade våra duster. Jag irriterade mig oerhört på hans syn på hur saker och ting skulle vara. Jag var aldrig rädd för att säga det heller. Även om det kunde bli hårda ord, så fanns ändå vetskapen där att vi ställde upp för varandra. Det var inget uttalat. Men man visste att det alltid skulle sluta på samma sätt. Efter några dagars surmulen tystnad, så kom det. En klapp på axeln. En uppmuntrande pik. Han var ingen man av stora ord. Istället visade han med stora gester.

Det var med molande oro i magen när jag gick från Fridhemsplans tunnelbanestation till sjukhemmet. Jag visste någorlunda vad som väntade, men ändå inte. Jag visades vägen till hans rum och där låg han. Så skör, så liten. Han var under tung medicin för att förhindra dem värsta smärtorna och sov. Jag satte mig bredvid. Tog hans hand och höll den mot min kind. Sen brast det för mig. Det bara brast.


Många av våra diskussioner slutade med att han sa att jag skulle förstå när jag blir äldre. Det retade upp mig för att jag tyckte själv att jag var tillräcklig stor för att kunna veta. En vanlig sak mellan oss var sommarstugan. Under tonåren och fram till nyligen, så tyckte jag att det var rena öken att åka till sommarstugan. Det fanns inget att göra och det var allmänt tråkigt där. Jag kunde inte förstå varför vi skulle åka ut dit hela tiden. Först nu förstår jag. För avkopplingens skull. Att kunna landa och samla kraft. Det hade jag gärna velat säga till honom. Att jag fattade vad han menade.

Vi stannade hos honom dem sista dygnen. Timmarna gick långsamt. Dagarna följde samma rutiner. Vi sov över. Mamma och systern i sängen bredvid hans och jag och bror i ett väntrum. Frukost.  Sen lunch/middag senare på dagen. Vi vakade varje rörelse och försökte vara där när han sökte kontakt. Små ögonblick då han klarnade till så pratade vi. Inga djupa samtal. Bara så han visste att vi alla var där. Att vi skulle med ända till slutet.


Jag tyckte om att göra honom stolt. Hans belåtna blick, det där glada småleendet och den uppsluppna hållningen visade det. Det kunde vara små eller stora ögonblick. Målet i knattefotbollslaget, studenten, eller, efter år av tjat, körkortet. Fortfarande kan jag känna nu när jag gör något att det skulle han vara stolt över. Fortfarande har jag i mig att jag vill göra honom stolt.

På kvällen den 21 augusti förstod vi att det var dags. Hans andetag var stötvis och det dröjde allt längre tid mellan dem. Vi satt alla bredvid och höll hans händer. Tog avsked på våra egna sätt och väntade. Till sist kom det ett sista djupt andetag och sen var det över. Sju års kamp mot cancern var över och det var dags att lämna in. Vila från smärtorna, behandlingarna och medicinerna för alltid. Sju smärtsamma år. Men som han kämpade. Jävlar vad han kämpade.

Det har gått ett år.

Ett år av saknad.

Ikväll tänder jag ett ljus och häller upp ett glas finwhisky. Höjer glaset och skålar med honom. Smuttar lite och sen höja glaset igen som det sig bör när vi dricker whisky ihop.

Jag tänker på dig varje dag, pappa.