Tobbes vardag

För sex och ett halvt år sen när jag var nyinflyttad i Örebro, så letade jag efter en frisör som kunde klippa mitt alltför bångstyriga hår. Gick runt lite på måfå i stan och tog egentligen bara det första bästa. Det funkade bra och som vanemännsika som jag är så fortsatte jag gå på samma ställe.

Tills nu.

Det var inget dramatiskt över bytet. Tänkte bara klippa bort allt semesterhår och det var fullbokat där jag brukade klippa mig. Så jag ringde till en annan salong och undrade ifall de hade någon ledig tid idag och så hittade jag ett ställe. Av inredningen och personalen att döma,så var stället lite mer nu med tiden än där jag brukade klippa mig.

När jag klipper mig, så vill jag ha det på ett sätt. Jag sätter mig ner, förklarar hur jag vill ha det, för en dialog med frisören så inga missförstånd kan göras och sen klipper frisören mig och jag tittar buttert på spegelbilden utan kallprat.

Jag skruvar alltid lite besvärat om det är en frisör som vill kallprata med mig om jobb, väder eller vadfansomhelst bara för att hålla kommunikationen uppe. Jag är inte där för att prata. Utan för att bli klippt.

Den nya frisören förde en dialog med mig hur jag ville bli klippt och sen klippte han mig med tystnad. Bra så. Inget snack. Sånt gillar jag. Resultatet var jag också mycket nöjd med. Så det blir nog så att jag fortsätter att gå på den nya salongen. Iallafall för de närmaste sex åren och ett halvt.