Tobbes vardag

Jag vet inte vad jag riktigt tänkte på. När det hade gått tre dagar på jobbet, så frågade man om jag ville skriva in mig till Kom igång. En friskvårdsgrej där man kan springa så mycket som man vill på två veckor. Den förening som sammanlagt springer mest vinner priser. Jag är inget större fan av att springa, så jag får skylla på tillfällig sinnesförvirring när jag skrev på. Fast nu kan jag känna att efter 6,5 år på jobbet så är det dags att bidra med mer än att dricka kaffe och blogga på arbetstid.

Så idag var det min debut på Karlsundskogen på femkilometerslingan. Första kilometern var lite småtuff. Blev lite skrämd av en pappersfigur i naturlig storlek som visade någon form av Fabror Klang. Den andra började det ta emot och jag höll på så när att missa stämpelplatsen för att bekräfta att jag är dum nog att springa fem kilometer.

Den tredje började det bli köttigt och mina tafatta försök att göra av med överproduktionen av saliv misslyckades och det mesta fastnade på hakan.

På den fjärde såg jag stjärnor och blinkande prickar i någon discoversion. Vid det stadiet var jag mest förbannad över mig själv att jag gick med på det här och att jag redan vissteatt jag skulle fortsätta med det här i två veckor för att jag ändå inte tänker ge upp så lätt. Vid en kurva, så stod det nån jäkla kör och sjöng en sång! På nåt sätt var ju jag tvungen att bekräfta att dem fanns där.

Jag är ingen stor vetare av jogga och möta en kör vid spåret-etikett, så raskt funderade jag över hur jag skulle göra.

* Säga nåt? Glöm det, det skulle bara bli nån guttural halvkvävd rop som; mgrllmrff!

* Nicka som en hälsning? Luta huvudet bakåt, blotta all saliv på min haka, rulla med ögonen och inte kunna få huvudet upprätt igen. Nej tack.

Så det blev ett dåligt försök till att vifta med handen. Som mest ett par decimeter höjning med vänsterhanden och ett hrnnghhh....

Till sist kom det efterlängtade målet. Jag kom in och lämnade över stämpeln. Funktionären frågade om jag ville springa mer. Det räckte med min blick som svar.

Sen var det bara att cykla fem kilometer hemåt. Jag har fan förtjänat att dricka kaffe och blogga på arbetstid efter det här.....