Tobbes vardag

Vi var fyra som gick på fotbollen tillsammans igår. Min bror och hans sambo och min sambo. Min sambo brinner inte lika mycket som mig med fotboll och har en mycket nyktrare syn på fotbollen än mig som är partisk, trångsynt, skadeglad och allmän jobbig.

Ni kan ana kulturkrocken.

Det började redan vid spelarpresentationen. Man börjar alltid med bortalaget och givetvis ställde jag mig upp och applåderade AIK-spelarna. När det var ÖSK:s tur, så satte jag mig och lade armarna i kors. Det tyckte min sambo var väldigt osportsligt och uppmanade mig att applådera åt dem också. Jag tokvägrade och försökte istället förhindra henne att applådera.

När AIK gjorde två snabba mål var jag glad och dansade nästan (annars hade nog sambon gått hem), så tyckte min sambo synd om ÖSK-spelarna.

När man bytte ut en AIK-spelare, så applåderade jag. Självklart inte när man bytte ut en ÖSK-spelare och då tyckte sambon att jag var taskig.

I slutskedet av matchen tyckte hon synd om publiken somgick hem. Att det skulle vara synd om mig ifall AIK förlorade ägnade hon säkert inte en tanke åt.

Men, det var ändå bara kul att hon följde med. Nästa gång vill jag ta med henne på ett derby, så det är iallafall två lag och klackar som bjuder till. Igår var det bara ett lag på plan och en klack i publiken.