Tobbes vardag

Förra inlägget så skrev jag att det inte finns så mycket tid över till bloggande och att det var anledningen till att bloggen är ungefär lika uppdaterad som Magnus Ugglas frisyr.

Det är inte riktigt sant.

Alltså det där om att det inte finns tid, inte om Ugglas frisyr.

På något sätt har det krampat för mig att blogga nuförtiden. Förr kunde jag bara sätta mig ner utan någon agenda och bara låta det komma fram. Och det kom fram texter. Det kom fram tankar och ofta kom de fram på det sätt jag ville ha. Berätta lite om min vardag ur ett humoristiskt perspektiv med gnällig twist. Lite sådär gubbgnälligt.

Men på den sista tiden har det inte gått så bra och som lärare man är så vill man analysera detta och få fram svar.

Och jag tror så här; dels har det att göra med att mitt liv kretsar kring barnen och jag är kluven om hur mycket jag kan berätta och dela med mig om hur det är med dem. Jag är inte en som bloggar om hur fantastiskt det är att vara pappa och idag har minsann min dotter kunnat äta med gaffel själv utan låta allt hamna på hår, golv och mig. Det finns andra som gör det så mycket bättre än mig. Jag gnäller! Jag muttrar om att gå upp klockan kvart i sex för att lilljäntan vill ha välling eller att lillgrabben ska mat. Och om diskbänkslampan som är trasig så jag måste tända lysrörslampan som lyser upp hela köket och får mig att reagera som en vampyr i solljus.

Och folk kan ta det på fel sätt. Det finns inga, och jag menar verkligen det, INGA som är lika hispiga och predikande som småbarnsföräldrar. Man ska helst följa en manual om hur man ska ta hand om sina småbarn på bästa sätt och gud NÅDE den som bryter mot småbarnsbibelns heliga regler!

Jag överdriver. En smula.

Gå in på vilken familjecommunity som helst och man kan tro att det finns föräldrar som skulle döda en för att man inte gör eller tänker på samma sätt som dem.

Det andra som hindrar mig är integriteten.

Mina barns integritet.

Allt jag skriver här och allt som jag delar med mig här kan vem som helst läsa. För alltid. Är det ok för mina barn att deras framtida kompisar kan läsa om att farsan klagar över att barnen måste instinktivt veta när man har favorittröjan på så att de i gemensam attack kan kräkas, kissa och, om man har tur, bajsa på tröjan? Eller att se bilder på dem i tokroliga outfits? Är det schysst mot dem? Handlar jag egoistiskt när jag delar med mig om mina barn som inte kan se till deras integritet? Det är ju jag som ska se till att de har integritet!

Det tredje är nog att det måste finnas en motor i en att vilja berätta, vilja förklara eller att kunna pysa ut det man har i sig. Allt det där måste härröra från något slags missnöje som man vill ventilera. Är man lite för glad så går det inte lika bra. Och det är nog också vad det är.

Jag är lite för nöjd och lite för glad för bloggens bästa. Men tider förändras och jag måste tänka lite som Alex Ferguson för att travestera lite om hans framgångsfilosofi- Att våga förändra är A och O för bloggens bästa....