Tobbes vardag

Jag hade en kortlivad karriär som blodgivare när jag bodde i Stockholm. Nu tänkte jag återuppliva det igen och anmälde mig till blodcentralen. De kallade mig för att ta lite tester och fråga ut mig ifall jag hade några konstigheter i mitt blod.

Först fick jag kolla om mina ådror var ok att sticka hål i. Det var de. Efter lite klappklapp på venerna. Därefter fick jag fylla i en hälsoblankett där jag fick med heder och samvete intyga att jag inte hade några könssjukdomar eller har varit med om transplantationer. En sjuksköterska kompletterade mina svar med djupare utfrågning om min hälsa. Bland annat om två veckors pillerkur jag tog i februari för en inflammerad handled. De vill bara vara på den säkra sidan, men ibland når deras frågor en lustig nivå.

Sen skulle det testas. Först tog de mitt blodtryck samt min puls. Efter testet så tittade sköterskan lite på mig och frågade om jag tränade något. Joo, jag tränar, 3-4 gånger i veckan. Ja, min puls var lite låg. 41 slag i minuten. Ok, jag tränar, men jag är inte SÅ vältränad, sa jag. Hon tog en test med klockan och då blev det iallfall 49 slag per minut. Där ser man.

Sen skulle det tas blod och jag är ju inte någon större beundrare av nålar och blod, så tittade bort och tänkte på Djurgården som gjorde att jag fick lite aggression och adrenalin som därmed ledde att jag inte tänkte på smärtan. En snabb test om mitt blodvärde var ok gjordes. Lägsta gräns på blodvärdet för att bli godkänd som blodgivare är 135. Jag hade 136. Så sköterskan rekommenderade att jag skulle ge plasma istället för att för säkerhets skull vara rädd om mina röda blodkroppar. Klart att man är rädd om sina röda blodkroppar, så jag ställde mig positivt till att bli plasmagivare. Ett plåster på armvecken, bestämma en tid och sen var det bara att gå som en nyutnämnd plasmagivare.