Tobbes vardag

Det är årets mörkaste dag. Dagsljuset hinner knappt flämta till när mörkret tar över scenen och stannar i vad som känns en evighet. Stressen når sin kulmen dagarna före jul med alla måsten som ska hinnas med. Har jag med allt? Har jag glömt nåt?

När jag räknar upp i huvudet, mitt i rusningen, till vilka jag har köpt presenter till och till vilka jag har kvar, så händer det alltid samma sak. Jag räknar upp mamma, tjejen, brorsan, syrran och pappa. Sen kommer jag på mig själv. Ja, just det. Det är en person som inte ska vara med. Jag stannar upp i rusningen. Tittar mig omkring. Är det sant? Jo. En tyngd lägger sig på mina axlar och jag vill bara hem. Bara komma hem. Det är en person som jag inte kan köpa present till. Hur jag än vill.

Det har gått fyra månader sen. Fyra månader. De har gått som en konstig blandning av fort och långsamt. Långsamma stunder när hans närvaro saknas på ett påtagligt sätt. Fort när man har varit uppe i den vanliga jobbruljangsen. Julen har närmat sig med stormsteg, ändå känns det långt borta. Den har inte känts på riktigt.

Julen har varit som en tradition för vår familj att kunna träffas och bara vara med varandra en hel helg. Den har varit en av de mycket få stunderna på året då ingen av oss har andra saker att göra någon annanstans. Det brukar inte bli något märkvärdigt, utan vi umgås under lugna former. Äter när vi känner för det. Vilar när vi känner för det. Ger varandra presenter och gläds med varandra. På kvällen spelar vi spel och givetvis kommer tävlingsinstinkten fram, men alltid under skämtsamma former.

Men hur det blir nu, vet jag inte. Jag vet faktiskt inte. Självklart ska vi fira jul tillsammans, men hur det kommer att kännas, har jag inte vågat fundera mig på. Förräns nu. Jag vill tro att pappa vill att vi ska vara med varandra och försöka fortsätta njuta av stillheten, kunna lämna stressen utanför och bara kunna vara. På nåt sätt kommer han nog vara med oss. I våra hjärtan. I våra tankar. Oavsett om det har gått fyra månader, fyra år eller fyra decennier, så är han med oss.

Alltid.