Pingvinresan!
Under eftermiddagen har vi varit på skolbio. Vi kollade på dokumentärfilmen Pingvinsresan. En film där man följer kejsarpingvinernas årliga häckningsritual som varar i nio månader under det stränga vinterhalvåret i Antarktis.
Först knalla 20 dagar i sträck för att komma till den lämpliga häckningsplatsen. Sen försöka hitta en schyst partner när tusen andra pingviner ska göra precis samma sak. När man fått till det, så väntar man i tre månader tills ägget ploppar fram och man ska ruva det. Då drar tjejen till havet för att få i sig käk och lämnar mannen kvar för att fortsätta ruva ägget och se när det kläcks.
Efter att tjejen har fått i sig mat och gått tillbaks, tänk på att det tar 20 dagar att gå till havet och sen 20 till tillbaks, så drar mannen för att själv få käk. Ungarna börjar bli självständiga på sitt vis och tar sina första steg, trots överliggande faror som rovfåglar och sträng kyla. När männen kommer tillbaks och ger ungarna lite välbehövlig smält mat som legat och vaggat i männens magsäckar och tarmar, satsar ungarna själva på att ta sig till havet och bli ett med havet.
DUnder tiden vi fick se den gastkramande handlingen visades det fantastiska naturbilder över Antarktis och man kunde nästan känna på kylan från bilderna. Jag kom på mitt under filmen att jag hela tiden hade suttit med ett mysigt leende på läpparna. Filmen var stillsam och inte riktigt så actionkrävande som många ungdomar vill ha, men själv tyckte jag att den var så mysig och så kärleksfull mot pingvinerna.
Efter filmen drog jag hem för att fixa lite ärenden. Ska på middag ikväll och funderar nu om jag verkligen ska ut i regnet och springa lite innan. Det tar emot, men jag måste ha lite disciplin. Får slå lite på mig själv och tvinga ut mig.
Först knalla 20 dagar i sträck för att komma till den lämpliga häckningsplatsen. Sen försöka hitta en schyst partner när tusen andra pingviner ska göra precis samma sak. När man fått till det, så väntar man i tre månader tills ägget ploppar fram och man ska ruva det. Då drar tjejen till havet för att få i sig käk och lämnar mannen kvar för att fortsätta ruva ägget och se när det kläcks.
Efter att tjejen har fått i sig mat och gått tillbaks, tänk på att det tar 20 dagar att gå till havet och sen 20 till tillbaks, så drar mannen för att själv få käk. Ungarna börjar bli självständiga på sitt vis och tar sina första steg, trots överliggande faror som rovfåglar och sträng kyla. När männen kommer tillbaks och ger ungarna lite välbehövlig smält mat som legat och vaggat i männens magsäckar och tarmar, satsar ungarna själva på att ta sig till havet och bli ett med havet.
DUnder tiden vi fick se den gastkramande handlingen visades det fantastiska naturbilder över Antarktis och man kunde nästan känna på kylan från bilderna. Jag kom på mitt under filmen att jag hela tiden hade suttit med ett mysigt leende på läpparna. Filmen var stillsam och inte riktigt så actionkrävande som många ungdomar vill ha, men själv tyckte jag att den var så mysig och så kärleksfull mot pingvinerna.
Efter filmen drog jag hem för att fixa lite ärenden. Ska på middag ikväll och funderar nu om jag verkligen ska ut i regnet och springa lite innan. Det tar emot, men jag måste ha lite disciplin. Får slå lite på mig själv och tvinga ut mig.
Kommentarer
Trackback