Tempo på morgnarna framöver
Efter jul och nyår är det tänkt att barnen ska börja på dagis. Eller, om man ska vara politisk korrekt, på förskola. Som förra gången när vi skulle bestämma oss för var lilljäntan skulle gå, så funderade vi väldigt länge.
Givetvis funderar vi mycket nu också, men nu ställer vi oss frågan hur sjutton vi ska hinna med allt på morgonen.
De senaste 2,5 åren så har det sett ut så här; Lilljäntan eller lillgrabben vaknar och den föräldraledige går upp med henne/honom. Den familjeförsörjande personen går upp och gör sig i ordning. Den föräldraledige gör ordning frukost till alla. Familjeförsörjaren äter lite snabbt och åker iväg till jobbet. Den föräldraledige äter frukosten färdigt med barnen och städar sen upp allt.
Det kommer sannerligen inte vara så längre inom en närmande tid. Lite sån där hint om vad komma skall fick jag i morse. Vi hade fått tid på vårdcentralen klockan 8.30. Lilljäntan vaknade vid sjutiden, sambon skulle dra iväg på jobb nästan direkt, så jag fick ta allt själv.
Det lät och såg ut ungefär så här;
Jag: Nu äter vi upp mackorna, så klär vi på oss sen.
Lilljäntan: Var?
Jag: Vi ska till vårdcentralen och kolla en sak. (Jag sa vad vi skulle göra, men allt behöver ni inte veta!)
Lillgrabben: Dah! *pekar ut*
Jag: Ja, det flög förbi fåglar. Okej, har ni ätit färdigt? Ni går till lekrummet, så tar jag fram kläder till er. Det är kallt ute, så vi måste klä oss varmt. *tittar oroligt på klockan*
Lilljäntan: Vill inte ha lila jacka!
Lillgrabben: Dah! *springer till lekrummet och slänger ut alla böcker*
Jag: Du måste ha den lila jackan. Det är för kallt med den röda jackan. Jag kommer strax!
*Hämtar barnens kläder och till mig själv*
Jag: Först klär jag på mig, sen klär jag på er. *tittar ännu mer oroligt på klockan*
Lillgrabben: Dah! Dah! Dah!
Jag: Ja, jag ser. Fåglar....
(Långfillingar, dubbla tröjor, inser sen misstaget men för sent att göra nåt åt det)
Jag: Okej, nu tar vi kläderna på er. *börjar bli varm*
Lilljäntan: Titta pappa! Snö!
Jag: Ja, det har snöat inatt. Vi kollar på det när vi går ut. Tempo, tempo, tempo!! *klappar händerna i takt med "tempo"*
*Klätt på kläderna*
Jag: Pappa ska bara röja det värsta i köket.
Lillgrabben: Dah!
Jag: Snälla, låt bli mikron...
Lillgrabben: Dah! *trycker på mikron*
Jag: Gå till hallen, så ska jag hjälpa dig med skorna och jackan. *är VÄLDIGT varm*
Lilljäntan: Var mina skor?
Jag: Kolla i lådan. Ta de bruna skorna.
Lilljäntan: Här!
Jag: Vad bra. Jag hjälper dig strax. *brottas med lillgrabben och sätter på hans skor* Nu kan jag hjälpa dig, gumman.
*Lillgrabben springer iväg*
Jag: E! Kom tillbaka, vi ska gå nu! *svettas ymnigt i ryggen*
*Hämtar E*
*Lilljäntan går till lekrummet*
Jag: Kom igen, vi ska gå nu. Vi måste skynda oss! Häpp, häpp, häpp! *klappar händerna i takt med "häpp"*
*Sätter på deras jackor och mössor*
Lillgrabben: Dah! *pekar på mössan*
Jag: Ja, du har en röd mössa. Okej, nu ska jag ta på mina skor och jacka.... Var är mina skor då?
Lilljäntan: Min mössa grööön.
*Letar efter mina skor*
Jag: Ja, du har en grön mössa.. *letar fortfarande*
*Ungarna tultar iväg till lekrummet och vardagsrummet*
*Hittar mina skor*
Jag: Koooooooom nuuuuuuuuu!
*Ingen respons*
*Jag går in, lyfter upp dem och går till hissen*
*Svettas mycket ymnigt i ryggen och benen*
Lilljäntan: Stora vagnen?
Jag: Ja, vi tar den stora vagnen.
*Öppnar barnvagnsrummet vid utgången, ungarna springer in. Lillgrabben mot en pulka, lilljäntan mot en trehjuling*
*Slänger in skötväskan under vagnen, rättar till fårskinnet*
Jag: Nu ska vi iväg! *tittar på klockan och kalkylerar oroligt*
Lillgrabben: Dah!
Lilljäntan: Titta på snön, pappa?
Jag: Ja, vi ska titta på snön också......... *känner mig jättesvettig*
Det känns ju direkt att man får se över logistiken på morgnarna. Annars får man väl räkna med några extra års åldrande, vätskebrist och ett ständigt jagande på minuter och sekunder. Och en massa klappande och häpp, häpp, häpp!!!
S-opp!
Lilljäntan suger åt sig massa ord och lär sig använda dem. Fast ibland blir det lite fel. Häromdagen kliver jag in i barnens rum. Då reser lilljäntan sig upp, höjer handen mot mig och skriker:
SNOPP!!
Jag: Va? Snopp?! Eller du menar stopp?
Lilljäntan: Ja, snopp!
Jag: Inte snopp, man säger stopp.
Lilljäntan: Pappa har snopp.
Jag: Ja, jag har snopp. Men om man vill stoppa någon så säger man stopp. St-e, st-e, sTopp.
Lilljäntan: Stttopp!
Jag: (Åh, tack för den salivduschen) Bra, nu sa du rätt..
Mobben
Utifrån opinionsmätningarna man överöstes av inför valet, så förstod man vad som skulle hända. Ingen av blocken skulle få majoritet och Sverigedemokraterna skulle ta plats som vågmästare i riksdagen. Precis så blev ju det och det har varit en storm av protester och nästintill en lynchstämmning mot alla som har röstat för SD. Man säger upp vänskapen med folk i Facebook om det visat sig att man har röstat på SD.
Sverigedemokraternas riksdagskandidater har en ganska rörande inställning inför arbetet. Blocken ska "tvingas" lyssna på dem och kompromissa med dem i syfte för att SD ska få sina profilfrågor genom. De har alltså en ganska slätstruken attityd till dem flesta frågor bara de får genom sina saker.
SD har en politik som utgår från att man ska vara som dem. Att tänka annorlunda, att se annorlunda ut eller att agera annorlunda betraktas som osvenskt och bör således "uppmuntras" till att flytta ut från Sverige.
Det är idioti. Det är att plocka billiga kortsiktiga poäng för att förklara de problem som finns i Sverige. Det är att säga att det är deras "kultur" om människor med osvensk bakgrund gör något kriminellt eller som inte är svenskt. När det å andra sidan blir fylleslagsmål i krogkön eller kvinnomisshandel bland "svenskar" - ja, då är det mer en "attitydsfråga". För VI är ju inte såna. Det är inte förenligt med den "svenska" kulturen. Bara när det är midsommar så är det väl okej att supa sig drängfull och slåss på husvagnscampingen.
MEN.
Vi lever i en demokrati. Alla som bor i Sverige har rätt att uttrycka sin åsikt och rösta på det parti som ska representera för en i riksdagen. Nu är det så att 5,8% av röstberättigade i Sverige har röstat på SD och det måste respekteras! Det är inte demokratiskt att prata om att slänga ut SD från riksdagen. Det är inte demokratiskt att sabba torgmöten, hacka in sig på deras hemsida och lägga ut registrerade namn med adresser. Man MÅSTE respektera ett demokratiskt beslut, även om man inte gillar det!
SD är ju ett gäng skånska nötter. Förhoppningsvis visar de mer av den varan som på deras valvaka. När de fick veta att de hade kommit in så intervjuades deras partisekreterare. Champagnerusig och segertrotsig, så sågar han Mona Sahlin som "är en katastrof både inrikes och utrikes". Det är ju verkligen att bädda för bra förhandlingslägen för framtiden.
Jag hoppas och tror att deras arbete blir lika floppartad som Ny demokrati och försvinner rätt fort från riksdagen. Men tills dess måste vi respektera att de har valts och ska få vara med att påverka.....
Ut ur bubblan för ett litet tag
Speciellt de morgnar då regnet piskar mot fönstrena och man tittar ut och ser folk ro över pölarna och kastar livbojar till varandra, så är det en ganska skön känsla att vet att man inte behöver skynda sig ut. Sambon, däremot, stressar och suckar över att tvingas ut. Själv står man i myskläder och med en kopp kaffe.
Men det är en sak jag saknar ordentligt under föräldraledigheten.
Nej, det är inte att gå på toaletten i fred. Även om det vore trevligt att någon gång kunna sitta själv utan att behöva se till att kidsen inte drar ut allt toalettpapper eller river ner handfaten eller att ha båda två på knäna samtidigt som man uträttar sina behov.
Det är den intellektuella stimulansen jag saknar. Att kunna tänka och diskutera saker utanför barn- och föräldrarbubblan. Kidsen i all ära, men diskussionen med dem går mest ut på att guida dem i livets hårda värld som att man måste vänta på sin tur i kön och vad som blir kiss och bajs av mat och vätska. Jag träffar i och för sig andra föräldralediga vuxna under dagarna. Men där diskuterar vi mest om olika förskolor, bra mat för kidsen, sömn och vem av oss som fick gå upp tidigast.
Därför sa jag ja, ja, JA när jag blev tillfrågad om att vara med i en referensgrupp om ett specifikt läromedel. Vi hade möte för ett par dagar sen och det var verkligen upplyftande att diskutera hur man ska göra ett riktigt bra läromedel. Utan att behöva ett par ögon i nacken för att kolla ifall lillgrabben har klättrat upp någonstans eller ifall lilljäntan plockar fram något som inte är så barnanpassat.
Dessutom kunde jag gå på toaletten i fred. Halleluja!
Jag är inte sån längre
För bara några år sen slog vi klackarna i taket på stan varenda helg och det var ytterst sällan man avstod från festligheter eller utgång. Min lördag nuförtiden inleddes senast med en välkomstfest för sambons väns dotter. Faktiskt samma vän som var i sällskap med sambon första gången vi träffasdes. En välkomstfest låter inte så intensivt, men det ÄR intensivt när man har två kids vars största förmåga inte är att sitta still en längre period.
Därefter hastade vi vidare till en familj som vi har lärt känna via våra barn och det firades en treåring. De bor i en trea och det var rätt överdimensionerat med vuxna och barn. Mycket trevligt var det, men det var fullt ös och runt sju knallade vi hemåt och försökte lägga två barn som var höga på socker efter all glass och tårta de hade ätit.
Till slut slocknade de och jag hastade vidare hem till J där gamla sköna kompisar befann sig för lite pokerspel. M tog förstaplatsen och vi bestämde oss för att gå ut. Det diskuterades när vi gick ut sist och det var lite rörande att vi alla hade svårt att minnas när det var. För min del skulle jag nog säga maj. Om det räknas att jag tog en öl efter bion.
Vi gick till stans inneställe och genast började vi som gamla gubbar klaga på allt. Var sjutton kan man lämna in jackan? Varför finns det inga sittplatser? (Man orkar inte stå så länge - höften säger till...) Varför är musiken så hög? Varför måste det vara så dimmigt härinne? Man ser ju ingenting!
Näe, stafettpinnen är nog lämnad för längesen till andra. Från och med nu är min lördagkväll lika med slappa i soffan med en påse chips och hyra den senaste nyheten på filmtoppen.se.
Optikern nästa!
Min sambo har förmanat mig att jag inte borde lägga min hörapparat vid sängkanten när vi ska sova för då kan ungarna ta den och dels ta sönder den eller lägga den nånstans där jag aldrig kommer att hitta den igen.
Då såg vi den här när vi vaknade en morgon...,
Tycker inte att man behöver säga så mycket mer....
Med vänner som du, behöver jag inga fiender....
Först så kände jag mig lite förnärmad. Sen så tänkte jag att det är ju ganska rimligt. Det passar ju sig inte att ha massa länkar som tar massa plats i datorn.
Sen föreslog han det värsta. Att jag skulle offentliggöra att min blogg är död. Det finns en poäng i detta. En blogg ska vara uppdaterad och någorlunda läsvärd. Som bloggarna på topplistan på blogg.se.
Men för min del så finns det en rätt så fina minnen i bloggen som jag vill ha kvar. Och vill att den ska fortsätta leva så jag om några år kan läsa tillbaka och småskratta åt det som har hänt. Så nu jävlar!
Vad har hänt sen sist?
Lillgrabben går nu. Det gjorde han strax efter sin födelsedag som bara var ett inlägg sen, men i reell tid var det tre månader sen. Jag bara förtydligar det.
Lilljäntan utvecklar sitt språk enormt just nu. Fast det sliter lite i ens hörapparat när hon ska berätta om precis A-L-L-T-I-N-G.
Jag är pappaledig nu. Fast namnet "ledig" stör mig mer och mer. Det borde heta "föräldrajobbar". Det är inte en dans på rorsor att hålla reda på två ungar som är i sina bästa forskningsår. Allt ska dras fram och testas.
Min split vision har blivit jäkligt bra, måste jag säga.
Sambon jobbar heltid och trivs ypperligt.
Jag har kommit igång med träningen och ser just nu inte fram emot att publicera det här inlägget, för då måste jag resa på mig och det kommer att kännas big time i framsida lår.
Min nära vän - just nu är han inte så nära, han sårade faktiskt mig lite grann - sa att en blogg ska uppdateras åtminstone varannan dag. Jag kan inte garantera det, men bloggen will never die........
This is the year
För det första så har det gått vansinnigt fort. Det här med att tiden är det enda rättvisa för det är lika mycket för alla människor är ren tjurskit.
Jag kan garantera att sekunderna, minuterna, timmarna, dagarna och veckorna går så mycket fortare när det är två barn med i bilden. Allt går i ett furiöst tempo och runt niosnåret på kvällen pustar man ut i soffan efter att ha varit med kidsen en hel dag och därefter nattat dem. Efter det så har man städat, diskat, sorterat tvätt och röjt upp de sista spåren av kidsens framfart.
Det blir, som ni förstår, inte många knop för resten av kvällen.
För det andra var det alltså dags att dra igång lite kalas för grabben. Visa av tidigare erfarenhet, så bestämde vi oss för att dela upp festandet mellan släkt och vänner. Det blev fest i tre dagar. Fredagen kom mina syskon med en respektive med hund och vi firade lillgrabben med att käka tårta. På lördagen var det dags för farmor och mormor att fira lillgrabben och därefter söndagen då vänner med barn kom för att käka grillade hamburgare och strawberry split.
Man var alltså rätt mör på söndagskvällen och igår måndag var det inte många knop från min sida.
Ändock tog jag tag i vår present till kidsen - en cykelvagn som man kan ha både barnen i. Det underlättar ju när man ska iväg med kidsen själv med cykel. Lite svårt att ha ena barnet i cykelbarnstolen och det andra under armen. Bruksanvisningen var enbart på tyska och inte i nivå med mina skoltyskkunskaper.
Det hela hade kunnat eskalera ut i ett slags utbrott med kastade hjul och furiöst svärande - men det hade ju inte varit så bra med tanke på att lillgrabben sussade precis bredvid. Så med hjälp av sambon tog vi oss genom cykelkärran och monterade ihop del för del med stöd av suddiga bilder med en skinnjackeklädd arm som pekade.
Idag blir det inte heller så många knop - ska skriva mig genom massa skriftliga bedömningar om elever inför gymnasieflyttet.
Ja, det är inte så kul ja........
We are under attack
I natt vaknade jag av att lillgrabben började röra sig lite oroligt. Vällingdags alltså, och jag knallar sömndrucken till köket för att så snabbt som möjligt fixa i ordning innan han vaknar på riktigt och blir asförbannad för att man inte ger käk till han på en gång.
Klockan var väl sisådär 4 på morgonen. Solen hade precis stigit upp och jag blickar ut mot köksfönstret. Det var fullt med fläckar. Först tänkte jag att det var vällingfläckar och hur i helvete de hade kommit på fönstret?
Snart därefter ställde mina ögon till fullt autofokus och jag såg att fläckarna var på fönstret utifrån och drog därmed slutsatsen att det var fågelbajs.
Nu hör det till saken att ovanför fönstret finns det en liten takavsats på ett par decimeter, så den fågel eller fåglarna kan inte stå ovanför fönstret och utföra sina behov.
Den, eller de, har alltså flugit förbi och sen pepprat fönstret med sin avföring.
Vad gör man nu? Hänger en vit flagga utanför fönstret för att be om nåd? Känns som det blir lite svårt att prata förstånd med dem...
Bra läkkött
Med Voltaren och uppmjukningsövningar för axeln så har den repat förvånansvärt fort. I morse kände jag att ifall det fortsatte att bli bättre, så kanske, kanske skulle jag kunna spela.
Det blev bättre och jag ilade till Rosta Gärde för att spela match. Klart grabbarna behöver mig. Det är ju stor skillnad om vi är fyra eller fem avbytare.
Och jag kan säga att det var nog det som avgjorde. Vi kontrollerade matchen från början till slut - det var konstant press på motståndarmålet och deras enda möjlighet till mål var fasta situationer där de kunde etablera lite tryck. Då fick man jobba lite. Framför allt hålla i deras tröjor så de inte skulle hoppa högre än mig.
Givetvis utan att domaren ser det. Vi är alla ögontjänare på planen.
Men det var mest spel mot motståndarmålet och hade det inte varit för deras mycket duktiga målvakt, så hade vi vunnit mer än med 2-0. Det blev lite för omständligt spel. Man ville avluta snyggt och då blev det mest pannkaka av allt. Själv är jag ju allergisk mot offensiva räder. Fick in ett par sköna kroppstacklingar utan åtgärder från domarna. Det är jag lite besviken över. Helt uppenbart är att jag måste tuffa till mig!
Det bästa var iallafall att det var första gången laget höll nollan. Vårt försvar är som en, ährmm, mur!
Och nu är det dags för reklam!
Iallafall så återväckte hon ett brinnande intresse för att sy kläder och framför allt, eller enbart, barnkläder. Från att sy ihop plagg till våra kids till stenhård marknadsföring i form av att utnyttja våra barn som modeller på öppna förskolan. Det blev också så att hon startade en blogg för att exploatera våra barn med deras nya fina kläder för allmän beskådning.
Och det går bra. Beställningar rullar in och nuförtiden sitter jag alldeles ensam i soffan medan jag hör symaskinens surrande i köket. Och några tysta svordomar om tryckknappar.
Som oss alla människor som tjänar pengar så vill man ha mer, mer, mer!
Därför sitter min sambo bredvid mig och har sin hand redo att knipa min högra bröstvårta om jag inte gör reklam för hennes sida.
Och jag är ju rädd om min bröstvårta.....
www.kladertillminasma.blogg.se är adressen och säg gärna till att ni kom dit från min sida - så kan jag kräva lite royalties från henne.......
Man måste landa rätt
Givetvis skulle jag vara med i år också, men det har inte börjat bra. För att prata fotbollsspråk - jag har varit skadeförföljd.
Fyra dagar inför första matchen får jag ryggskott och kan knappt ta ett steg utan att det gjorde riktigt ont. Vetekudde, antiinflammatoriska tabletter och ett naprapatbesök gjordes för att påskynda rehabiliteringen, men till matchdagen testade jag ryggen och kunde konstatera att jag inte skulle tillföra laget så mycket om man kved till och stannade upp varje gång man gjorde en snabb sidoförflyttning.
Till andra matchen igår så var jag fit for fight och jag var med. Det gick bra. Min försäsongsträning hade gett resultat - koniditionen var mycket bättre och jag fick inte blodsmak i munnen så fort jag tog några extra pressteg. Däremot kunde man ju se att mycket barmarksträning påverkade bollbehandlingen rätt så markant.
Fotbollsplanen var å andra sidan i klass med Gamla Ullevis leråker så där kunde man ju skylla i från sig lite.
Nåväl, under matchen stångades jag med en riktig stor och vass kille. Matchen stod och vägde och jag var ju tvungen att se till att begränsa hans utrymme riktigt ordentligt.
För att tala fotbollsspråk - skava lite på hans hälar och ligga riktigt, riktigt tätt.
Men, som sagt, han var vass och jag blev således tvungen att vara riktig hård. Det blev rätt så hårt spel, men schysst vill jag tillägga. Det var aldrig något gnäll, utan mest bara bita ihop och köra på.
När det var några minuter kvar av matchen fick vi hörna. En fördel som snabbt kan vändas till nackdel om motståndarlaget lyckas få upp bollen och killen längst fram får kontroll på den. Han var snabb och bollsäker, så vi var två som avvaktade vid mittlinjen.
Hörnan slogs och målvakten lyckades boxa bort bollen. En motståndare som stod utanför straffområdet var beredd att ta emot bollen och jag klev upp. Tanken var att han inte skulle få kontroll över bollen för att ostört kunna slå ett crosspass till anfallaren längst fram som lätt skulle springa ifrån oss.
Han stod och inväntade höjdbollen. Jag springer fram, inser att han kommer kunna ta emot bollen om inte jag går in tufft i situationen. Antingen vinner jag den genom att hoppa upp över honom och nicka bort bollen. Eller så får jag frisaprk emot mig och då kan vi dra tillbaka laget i tid.
Jag hoppar in, får huvudet på bollen och tappar balansen. I fallet landar jag med rak arm och sen blev det lite smärtdimmigt. Eller lite och lite, snarare "aldrigt haft så ont i hela mitt liv". Jag låg kvar på marken och stönade av smärta. Spelet fortsatte - jag var helt borta. Reser på mig och inser att jag inte kan lyfta vänsterarmen. Den är helt bortdomnad.
Jag kliver ut för byte och försöker fatta vad som händer. Jag kan inte lyfta vänsterarmen alls och inser att förmodligen har jag stukat axeln eller så har den delvis gått ur led. Tänker snabbt att jag måste röra på vänsterarmen för att få igång den och lyfter den med hjälp av min andra arm. Lyfter upp och sänker den flera gånger - som att lyfta en köttbit.
Till sist måste den ha klickat tillbaka igen, för sen kunde jag med stor möda röra vänsterarmen igen. Jag fick avsluta matchen med att stå vid sidan av och skrika, som backmänniska jag är; "tillbaka, tillbaka", "markera den gubben" och försvaaaarssidaaa!!"
Matchen slutade 3-3 och jag fick svänga förbi apoteket för köpa värktabletter att knapra på.
Återigen, rehabilitering och ha som mål att komma tillbaka innan sommaruppehållet. Det är i och för sig bara två matcher kvar. Den imorgon lär jag nog missa, men nästa torsdag - då jävlar!
Stå upp mot det vita
Vi diskuterade inredning.
Sambon hade lyckats deala till sig att vi skulle få byta tapeter i vardagrummet. Nu har vi en mörk fondvägg och de resterande väggarna är, om inte vita, så väldigt, väldigt ljusa. Hennes förslag var att bibehålla ljuset på väggarna och ha en ljus fondvägg.
Det här med inredning har alltid varit sambons grej. Innan hon gör något fösöker hon alltid diskutera med mig om olika förslag. Fast egentligen handlar det bara om att jag ska bekräfta hennes förslag och då är allting lugnt. Men nu kände jag att jag skulle kasta mig ut på okänd mark och ta en diskussion om det här.
Det lät ungefär så här (fritt vaskat av minnet):
Jag: Jag börjar på fullt allvar bli trött på allt vitt.
Sambon: Jag har ju sagt det förr. Vitt är ju bra - det blir så lätt att kombinera med andra färger.
Jag: Jag vet. Du har sagt det. Men det är ju inte så.
Sambon: Vadå?
Jag: Vi tittar omkring oss lite. Vi har en vit soffa med vita kuddar. Vi har vita bokhyllor. Vi har vita byråer och på fönsterbrädan har vi vita ljusstakar, vita blomkrukor med vita blommor. Gardinerna är också vita!
Sambon: Nej, vi har gröna gardiner!
Jag: Cissi, det är vita gardiner med lite grönt mönster på.
Sambon: Ok, då gör vi så här. DU får köpa gardiner - vilka färger som helst - och andra inredningsgrejer med vilka färger du vill. Så släpper jag det. Är vi överens?
Jag: .......
Sambon: Eller så låter du mig bestämma hur vi ska ha det?
Jag: ...... Äh, bestäm du. Men jag vill ändå inte ha en ljus fondvägg!
Där kände att jag vann en liten seger. Jag vågade för en kort stund stå emot och ifrågasätta övermakten. Trots att jag kände baksuget av dörrarna till det lugna hemmalivet stängas igen och en mörk röst i huvudet som sa: "Nu är du jävligt körd!"
Stegräknartävlingen
Det har blivit en återkommande grej att ha en stegräknartävling på jobbet. Man ska vara i lag på 4-6 personer och sen samla på sig så många steg som möjligt per vecka och för hela månaden. Det lag med bäst snitt vinner ett restaurangsbesök.
Det började förra året och blev en succé - därför fortsätter man i år igen och fler lag än nånsin har anmält sig.
I fjol var jag inte med - var ju pappaledig och gick miste om det. Nu i år satte jag igång ett lag och på pappret såg det bra ut. Två och en halv gympalärare, en som är mammaledig, en som har jogging på milen varannan dag och så jag som småbarnsfarsa och knappt hinner träna.
Men jag tänkte att jag ska fan i mig dra mitt strå till stacken och försökte hitta alla möjliga småhål i vardagen för att samla ihop så många steg som möjligt. JAG kan gå till affären! JAG hämtar tvätten och springer ner i trappen sex våningar och UPP också. Lillgrabben kan inte sova? JAG kan ta honom på en lååååångpromenad. En halvtimme över på jobbet? Iväg till personalträningsrummet och svettas lite på roddmaskinen. Har eleven glömt böckerna? JAG kan springa iväg och hämta extraböcker och så vidare och så vidare.
Igår skulle jag sammanställa lagets antal steg och skicka vidare till tävlingsledningen. Alla hade gjort jättebra ifrån sig, men överlägset flest steg av alla hade jag. Till och med mer än gympalärarna! Kanske hade jag tagit i lite för mycket? För det är ju som tävlingsledningen säger - det viktigaste är ju att alla rör mer på sig?
Det här matchar inte riktigt min tävlingsinstinkt om jag säger så. Jag går helt bananas på såna här tävlingar och jag tänker fortsätta. Ska vi se en film ikväll? JAG kan gå till stan och hämta den!!
Katastrofläge
Aj, fan.
Min lektionsplanering för dagen var ju projektarbete och mycket av informationen hittar ju eleverna på nätet. Antingen får jag ändra lektionen för dagen eller så skulle de få jobba med böckerna istället, hann jag tänka under diskussionen med eleverna.
Till sist utbrast en kollega - näe, det är kanske lika bra att om nätet inte fungerar så får eleverna åka hem istället!
Efter några tysta sekunders betänktetid så utbrast vi: Nähää, så kan vi ju inte göra!! Nej, nej, nej....
Vändpunkten
Året 2010 har hittills varit en enda lång sjukdom för vår familj. Magsjuka, feber, ögonfluss, snuvaoch hosta har gått omkring oss. Speciellt nu de sista tre veckorna har det varit extra tungt.
Kidsen är mina ögonstenar. Mina viktigaste delar av mitt liv. Men de har inte visat sina bästa sidor dem sista veckorna, om man säger så. Inget har varit bra, allt har varit jobbigt - så det har varit mycket skrik och gråt och protester. Ja, och så barnen har ju också varit så.
I fredags kväll tyckte jag och sambon att lilljäntan var ovanlig hängig. Och dagen därpå bestämde vi oss att åka in med henne till akuten efter att hon bara velat titta på film hela dagen och inte vela göra något alls, trots lock och pock till lek. Pettson och Findus i all ära, men någon måtta får det vara.
Eftersom det var jag för den här gången som hade mest pluspoäng hos jäntan, så åkte vi dit och spenderade hela eftermiddagen med att vänta på att göra en test och sen vänta igen för att göra en test och så väntade vi igen för att göra ytterligare en test.
När jag hade klargjort helhetsbilden för läkaren, nånting i stil med "det här året har varit, sjukdomsmässigt, för jävla jobbig...", så ordinerade han en pencillinkur till lilljäntan och även till lillgrabben i och med att han också varit dålig en längre period.
Det tog två dagar och nu börjar vi se lilljäntan och lillgrabben som de brukade vara - fulla av bus och skratt.
Det är riktigt, riktigt, RIKTIGT skönt.....
Gör om, Gör Room service!
Tjejen fattade snart att det skulle vara en ohållbar situation med två nyfikna ungar med aptit för allt; dammråttor, knappar, sand - you name it.
Så de flydde till Stockholm för en tillfällig visit hos barnens farmor, medan jag fick, som sagt, hålla ställningarna hemma.
Och det blev jättekonstigt. Man kommer hem, lagar halvhjärtat ihop en maträtt, käkar upp det och sen? Jag visste inte vad jag skulle göra. Är så van med att fixa med kidsen eller röja upp efter deras bravader för att sen fixa massa grejer. Så det slutade med att jag bara satt och glodde på TV - helt meningslöst.
Så man var ju ganska glad när målarna var färdiga och lämnat hemmet. Å andra sidan tycker man ju att det borde vara som på TV, ni vet "Room Service" eller "Äntligen hemma", hantverkarna fixar allt och lämnar det STÄDAT! Men, neeheej då, det var bara att dammsuga upp all damm, våttorka bort alla fläckar och till sist börja baxa tillbaks alla grejer.
Men man blev ju ännu gladare när familjen kom hem. Lite extra pussar på allihopa och hjärtat värkte lite extra av avslutad saknad.
Det var till och med så att man blev glad när man vaknade av att grabben körde sina sedvanliga flykicks i sömnen!
Förfallet
Mycket har att göra med att budgeten för klädinköp minskat drastiskt till förmån för välling och blöjor.
Sen har det att göra med att jag är rätt så knusslig med att ha rena kläder. Och det är förbannat svårt att kunna hålla den linjen med två glada barn vars omtanke om personlig hygien inte ligger på max. Det är snor, saliv och matrester som fastnar på en och det får ju bli så att man använder de där collegetröjorna som inte kräver så mycket hänsyn till antal tvättar.
Så från att hålla en någorlunda genomtänkt linje med snygga kläder så hankar man sig fram med collegetröjor och nu idag är det faktiskt första gången jag kommer till jobbet med en fleecejacka. Jag har ju den åsikten att fleecejacka ska man ha när man åker skidor eller går på en lång vinterpromenad. Men nu idag så hade jag en fleecejacka på mig.
Jag kunde skylla ifrån mig med att jag inte hade några lektioner idag. Mina elever är på prao, men givetvis fick jag vara vikarie. De sa inget. Förfallet är redan fullbordat, antar jag.
Värsta cykelvädret
Jag brukar ha som avsikt att cykla till jobbet. Under vintern har det varit si och så med eftersom den har präglats av "Day after tomorrow"-känsla med snöstorm och igenkorkade vägar med gigantiska snövallar. Så för att inte riskera att snöa bort under cykelturen, så har jag tagit bilen för det mesta. Men nu snöar det inte och man kan faktiskt skönja asfalt under isfläckarna - så nu cyklar jag för jämnan.
Men.
Det är väldigt svårt att få till en stabil cykeltur. Senaste veckan har jag sladdat ett flertal gånger med cykeln och häromdagen blev det en liten flygtur över cykelstyret. Snön smälter på dagarna och fryser till is på nätterna, så det blir ju väldigt "buckliga" isfläckar och sådana där spår som gör att man slinter med däcken om man råkar komma upp vid sidan av spåret.
Lite svårt att förklara, men för att sammanfatta det hela; det är jäkligt svårt att cykla, men det är iallafall skönt cykelväder!
Vann rätt låt?
För några år sen garvade jag rått åt alla lättförledda människor som kollade på melodifestivalen och såna människor som planerade varje helg med olika aktiviteter. Jag var ju absolut inte en sån. Melodifestivalen gick förbi utan min uppmärksamhet och jag tog helgen som den kom - för det mesta kom jag till nåt barhäng vid tolvsnåret.
Idag lever jag lite mer inrutat. Jag kom på mig själv förrigår att jag faktiskt var laddad inför finalen på melodifestivalen. Det var nytt. Inte bara själva melodifestivalen i sig, utan också att det var lördagskväll, kidsen skulle förhoppningsvis ha somnat och jag och sambon hade fixat lite gott att käka. Det är lättsamt, inte allt för svårt att sätta sig in i vad som gäller.
Filmer är till exempel mycket svårare att hänga med nuförtiden. Det är svårt att bara få till två timmars lugn och ro. Dessutom är hjärnan fullpumpad med händelser under dagen, så att jag inte riktigt kan ta in vad som egentligen händer i filmen. Böcker är svårt att hinna med att läsa. Tror inte att jag har läst ut mer än två böcker det senaste året. Att upptäcka ny musik är helt åt skymundan. Istället lyssnar jag till gamla favoriter för då vet jag att det är bra musik.
Det får helt enkelt bli ett par år av kulturell torftighet och istället ägna mig åt svennebananfulkultur som melodifestivalen, Let's dance och Hollywoodfruar. Fördelen med det är ju att man kan hänga med i snacket i personalrummet. Nackdelen är..., tja, det är ju inte så stimulerande...