Tobbes vardag

För första gången på länge hade jag och sambon en diskussion som INTE handlade om barnen, tid eller vad vi skulle göra de närmaste dagarna eller kommande sommar.

Vi diskuterade inredning.

Sambon hade lyckats deala till sig att vi skulle få byta tapeter i vardagrummet. Nu har vi en mörk fondvägg och de resterande väggarna är, om inte vita, så väldigt, väldigt ljusa. Hennes förslag var att bibehålla ljuset på väggarna och ha en ljus fondvägg.

Det här med inredning har alltid varit sambons grej. Innan hon gör något fösöker hon alltid diskutera med mig om olika förslag. Fast egentligen handlar det bara om att jag ska bekräfta hennes förslag och då är allting lugnt. Men nu kände jag att jag skulle kasta mig ut på okänd mark och ta en diskussion om det här.

Det lät ungefär så här (fritt vaskat av minnet):


Jag: Jag börjar på fullt allvar bli trött på allt vitt.


Sambon: Jag har ju sagt det förr. Vitt är ju bra - det blir så lätt att kombinera med andra färger.


Jag: Jag vet. Du har sagt det. Men det är ju inte så.


Sambon: Vadå?


Jag: Vi tittar omkring oss lite. Vi har en vit soffa med vita kuddar. Vi har vita bokhyllor. Vi har vita byråer och på fönsterbrädan har vi vita ljusstakar, vita blomkrukor med vita blommor. Gardinerna är också vita!


Sambon: Nej, vi har gröna gardiner!


Jag: Cissi, det är vita gardiner med lite grönt mönster på.


Sambon: Ok, då gör vi så här. DU får köpa gardiner - vilka färger som helst - och andra inredningsgrejer med vilka färger du vill. Så släpper jag det. Är vi överens?


Jag: .......


Sambon: Eller så låter du mig bestämma hur vi ska ha det?


Jag: ...... Äh, bestäm du. Men jag vill ändå inte ha en ljus fondvägg!


Där kände att jag vann en liten seger. Jag vågade för en kort stund stå emot och ifrågasätta övermakten. Trots att jag kände baksuget av dörrarna till det lugna hemmalivet stängas igen och en mörk röst i huvudet som sa: "Nu är du jävligt körd!"