Vann rätt låt?
För några år sen garvade jag rått åt alla lättförledda människor som kollade på melodifestivalen och såna människor som planerade varje helg med olika aktiviteter. Jag var ju absolut inte en sån. Melodifestivalen gick förbi utan min uppmärksamhet och jag tog helgen som den kom - för det mesta kom jag till nåt barhäng vid tolvsnåret.
Idag lever jag lite mer inrutat. Jag kom på mig själv förrigår att jag faktiskt var laddad inför finalen på melodifestivalen. Det var nytt. Inte bara själva melodifestivalen i sig, utan också att det var lördagskväll, kidsen skulle förhoppningsvis ha somnat och jag och sambon hade fixat lite gott att käka. Det är lättsamt, inte allt för svårt att sätta sig in i vad som gäller.
Filmer är till exempel mycket svårare att hänga med nuförtiden. Det är svårt att bara få till två timmars lugn och ro. Dessutom är hjärnan fullpumpad med händelser under dagen, så att jag inte riktigt kan ta in vad som egentligen händer i filmen. Böcker är svårt att hinna med att läsa. Tror inte att jag har läst ut mer än två böcker det senaste året. Att upptäcka ny musik är helt åt skymundan. Istället lyssnar jag till gamla favoriter för då vet jag att det är bra musik.
Det får helt enkelt bli ett par år av kulturell torftighet och istället ägna mig åt svennebananfulkultur som melodifestivalen, Let's dance och Hollywoodfruar. Fördelen med det är ju att man kan hänga med i snacket i personalrummet. Nackdelen är..., tja, det är ju inte så stimulerande...
Det låter som om du gett upp.
Jag är bekant med ett antal småbarnsförälder som kan kombinera allt det som du verkar ha gett upp. Jag tror det handlar om prioriteringar från din sida....
...och får man en dumgen när man blir förälder? Är det nån naturlag som säger att man måste se sånt skräp som Let's dance? Varför måste det bli "kulturell torftighet"?
...och kom inte med ditt standardsvar om att jag inte har barn så jag förstår inte.
Jag är bara genuint intresserad av varför man måste ge upp. Går det inte kombinera både ett kulturellt rikt liv och att vara småbarnsförälder? Visst är det en utmaning, men det måste ju i längden vara en belöning i sig. Varför vill/kan andra men inte du?
Nu har ju jag inte gett upp, det är roligt att du skriver det 1-2-3 gånger - utan säger att det får bli så här ett par år.
Sen är det så att bara för vissa småbarnsföräldrar kan kombinera, så betyder det inte att alla kan kombinera till det som DU tycker är viktig, för det är som du säger - det handlar om prioriteringar.
För allt detta handlar ju att ägna sig åt aktiviteter utöver ens "arbetstid" med jobb, barn och hushållning. Det är olika mycket för olika beroende på hur mycket man ägnar sig åt sin arbetstid. Att laga mat till exempel kan variera mellan värma en billy i mikron på fem minuter till att göra hemlagat på en timme.
Sen handlar det om att kunna behärska den massiva tröttheten - jag och sambon hyrde "Luftslottet som..." och fick kämpa för att orka se sista halvtimmen. Är det kul att titta på film då?
Det här med musik - förr hade man ju två-tre olika informationskanaler som man kunde kolla upp vad för musik som kom och följde upp det. Nu måste man vara mycket mer aktiv själv för att hitta den musik man gillar och, tja, jag prioriterar inte den tiden till att leta efter obskyra band från Wales som spelar bra musik.
Sen kan man ju riva ner några påståenden - du menar att du känner ett antal småbarnsföräldrar som kan kombinera. Menar du då BÅDE pappan och mamman? Prioriterar man det - vad prioriterar man bort då? Att ha småbarn kan variera från 0-6 år. Det är en stor skillnad.
Men, som sagt. Det vänder. Oroa dig inte - vi kommer nog att gå på bio nån gång du och jag... ;)
haha, nu var det inte bion jag fiskade efter..:).
svar på rubrik: ingen aning. ;P