Tobbes vardag

Nu är det rekord.

1-2-3- ja, nästan fyra månader sen jag skrev sist. Det är jäkligt pinsamt. Eller, egentligen inte. Det är ju inte så att jag har någon skyldighet att skriva, så länge det handlar om frivillighet och dessutom har det inte kastas stenar eller kommit hotbrev om den knappt levande bloggen, så jag antar att ni har klarat er ganska bra ändå.

Ibland funderar jag om inte bloggandet är så oktober 2006. Nu är det twitter och korta statusinlägg på Facebook som gäller. Allt ska gå snabbt och vara mikro. Mitt liv tjurrusar nu med jobb, studier och pappaliv och det är inte så ofta man hinner sätta sig ner och skriva flertalet rader om det som händer i mitt liv. Intresserar det någon, för det första, eller handlar det bara om ett bekräftelsebehov av att "synas" och få lite komplimanger om det jag har skrivit.

Bekräftelsen får jag ju hemma. När kidsen tjuter glatt när jag kommer hem och den ena springer fram och kramas. Den andra hasar sig fram och det går ju lite långsamt, så jag får möta honom halvvägs, eller trekvartsväg snarare.

Samtidigt, så tycker jag att det är kul att skriva. Det blir också ett mer permanent avtryck om det jag har varit med om och som jag kan återläsa och minnas. Kanske minnen för andra också.

Nu tänker jag inte lova att det ska bli bättring och så. Intentionen är iallafall att på något sätt försöka få igång den här igen..

(Nu blev det ett slags löfte iallafall - helvete då!)