Enter to the other side
Jag har haft min beskärda del av föräldramöten.
Det har blivit några under åren jag har jobbat som lärare. Man har lett möten, försökt få igång ett gäng tysta föräldrar, varit diplomatisk medlare i hätska debatter och även stått som bollplank till föräldrastormande åsikter om skolan.
Igår var det första gången jag stod på den andra sidan.
Kom hem från jobbet strax innan fem. Lekte med ungarna medan sambon lade sin sista hand på den goda middagen. Vi sitter och slevar i oss, då säger sambon; Du vet att du ska på föräldramöte om en timme, va?
Fan också! var mitt belevade svar.
Så jag fick lassa in middagen, byta om kidsen till pyjamas och sen knalla till förskolan. Väl där på plats så fick man leta efter en ledig stol och till sist körde man i gång mötet. Snack om enkäter och hur man vill förbättra sig. Snack om organisation och förändringar. Snack om renovering och så vidare.
Man satt där och försökte diskret kväva en gäspning. Sen var det mer avdelningslokaliserat och vi fick presentera oss för varandra där våra barn var vår gemensamma plattform. Sen var det inte så mycket mer än så.
Då slog det mig - är det så föräldrar uppfattar föräldramötena? Man hör ju på sina kolleger när de suckar över att de ska gå på föräldramöten. Jag kan ju inte heller påstå att det var en kling och klang-föreställning.
Nåväl, jag har alltid sett utvecklingssamtalen som mer spännande och givande - så vi får se hur dem blir!