Tobbes vardag

I fredags fick jag beskedet att mormor hade gått bort. Trots att man vet att det närmar sig, så är det alltid tungt. En människa, som har haft stor betydelse för ens liv, försvinner och kan aldrig mer stoppa undan en tjuga åt en för att gå ner till affären för att köpa lite godis. När man blev lite större, var det ett glas whisky eller liknande som alltid bjöds när man var där.

Jag minns barndomssomrarna i småländska staden Älmhult.

Jag minns de goda middagarna hos henne.

Jag minns alla kvällar vi spelade Canasta. Och att hon alltid sa samma saker när man lade korten - "Det var djärvt!" eller "Nu vet inte jag vad jag ska lägga!"

Jag minns den sista gången vi träffades i Stockholm för 1,5 år sen i samband med pappas begravning. Hon var 95 år och kunde inte gå så bra, men likt förbaskat skulle hon upp och ner för trapporna till lägenheten på tredje våningen.

Jag minns att hon ringde mig för några veckor sen och tackade så mycket för korten på Hedda som jag hade skickat. Jag sa också att vi kommer till sommaren så får du träffa henne.

Nu blir det inte så.

Men det är ok. Du har levt tillräckligt länge. 97 år är inte fy skam och det var dags för dig att släppa taget. Det är ok. Vi kommer ner allihopa och säger hej då till dig. Kanske spelar vi ett parti canasta till din ära och säger "det var djärvt!"

Kram på dig, mormor...