En DN-inspirerad recension
Igår kväll ökade jag på mitt förråd av upplevelser inom det kulturella området. Tyst teater, tillsammans med Cirkus Cirkör och norska Teater Manu och några internationella skådespelare, visade pjäsen Odysséen. Jag förmodar att alla känner till storyn om Odysseus långa resa från Troja till sin hemö Ithaka, efter ett flertal år av irrfärder och, minst sagt, stora hinder lyckades han komma hem och fick reda upp lite allt förfall som hade hänt på Ithaka. Om inte, läs boken, eller i värsta kulturförfall - se tv-filmen med den stora hjälten Armand Assante.
Man har läst boken. Man har sett filmen. Nu skulle man se teater.
Pjäsen var oerhört suggestiv med starka scenframträdanden, musik, akrobatik och med alla dessa nödvändiga element som en pjäs ska ha - våld, sex, kärlek, konflikter och äventyr.
Samarbetet mellan dem olika skådespelarna och grupperna, framför allt cirkus cirkör, var dynamiskt. Speciellt med dessa akrobatiska konster med hängrep, ringar och bungy jump-liknande rep. Flera gånger förundrades jag över dessa konster och där uppstod problemet. Teckenspråket är ju ett visuellt språk och det var svårt att följa med dialogen samtidigt som man ville se hur konsterna gick till och se hur dekoren var byggd och bildskärmen som var en aktiv del av pjäsen. Flera gånger tappade jag tråden, och det kunde ta tid innan man kunde fånga den igen.
Sen var pjäsen för lång. 2,5 timme tycker man ju att en film är i längsta laget och det gäller en teaterpjäs också. Spelar roll om man fick en liten rast då man hann köpa en Päron-Smakis och nötchoklad.
Viktigast är ändå att man har gett möjligheten att visa teaterpjäs med teckenspråk som huvudspråk. Det är en helt annan känsla än att se en pjäs där man pratar. Kroppspråket och uttrycken är så mycket intensivare än en "vanlig" pjäs och det unnar jag alla att se någon gång.
/Eder buttra kulturkofta
Man har läst boken. Man har sett filmen. Nu skulle man se teater.
Pjäsen var oerhört suggestiv med starka scenframträdanden, musik, akrobatik och med alla dessa nödvändiga element som en pjäs ska ha - våld, sex, kärlek, konflikter och äventyr.
Samarbetet mellan dem olika skådespelarna och grupperna, framför allt cirkus cirkör, var dynamiskt. Speciellt med dessa akrobatiska konster med hängrep, ringar och bungy jump-liknande rep. Flera gånger förundrades jag över dessa konster och där uppstod problemet. Teckenspråket är ju ett visuellt språk och det var svårt att följa med dialogen samtidigt som man ville se hur konsterna gick till och se hur dekoren var byggd och bildskärmen som var en aktiv del av pjäsen. Flera gånger tappade jag tråden, och det kunde ta tid innan man kunde fånga den igen.
Sen var pjäsen för lång. 2,5 timme tycker man ju att en film är i längsta laget och det gäller en teaterpjäs också. Spelar roll om man fick en liten rast då man hann köpa en Päron-Smakis och nötchoklad.
Viktigast är ändå att man har gett möjligheten att visa teaterpjäs med teckenspråk som huvudspråk. Det är en helt annan känsla än att se en pjäs där man pratar. Kroppspråket och uttrycken är så mycket intensivare än en "vanlig" pjäs och det unnar jag alla att se någon gång.
/Eder buttra kulturkofta
Kommentarer
Trackback