Tobbes vardag

Som jag har längtat att få komma hem. Det får bli en lång historia, men det får ni ta.

Kom dit igår morse. Klockan sju. Blev hänvisad till dagrummet och väntade. Och väntade: Och väntade. Jag såg morgonnyheterna fem gåner om och är väl införstådd med att kommunernas ekonomi är rekordbra, men att man måste se upp så inte framtida pensionsutbetalningar drabbas.

Klockan 10 fick jag dropp. Klockan halv elva skulle jag byta om och man tog ur droppen för en stund så jag kunde byta om. Hade ändå snabbt blivit van med droppen, så jag drog runt med den, trots att slangen var urkopplad. Sen rullades jag in i operationsalen och fick mitt första sömnmedel och jösses vilket rus! Hela rummet snurrade och jag tyckte att alla personerna i salen var duktiga och fina. Sen försvann jag.

Vaknade några timmar senare. Försökte svälja med en snustorr hals och det gjorde ont. Försökte känna efter hur det var med halsen, men kände ingenting. Rullades från uppvaknandeavdelningen tillbaks till vårdavdelningen. Fick lov att åka hem om allt såg bra ut. Att jag kunde gå på toaletten och äta utan problem. Började då att dricka vatten för att få fart på urinproduktionen.

Det skulle jag inte ha gjort.

Började må illa, men försökte tränga bort det och bad om att gå på toaletten. Gick med ytterst ostadiga ben och när jag väl kom fram, så vällde illamåendet och jag fick spendera min tid på toaletten under andra former än vad jag tänkte från början.

Efter att ha tömt maginnehållet bestående av dropp och glukos, fick jag snällt ligga till sängs igen. Bedyrade att jag mådde mycket bättre nu och var redo att åka hem. Men mitt framför sköterskorna började jag hulka igen och spydde fram lite extra galla. Fräscht.

Försökte sova några timmar och blev väckt. Tjejen hade ringt ungefär tio gånger och frågat när jag kunde få åka hem. Stumpan! Jag ville ju också åka hem, men fick ju inte det. Det skulle serveras kvällsmat och det var sista testet. Behöll jag mackan i mig, så fick jag åka hem. Åt smörgåsen varsamt, satte mig upp och rörde mig lite för att få igång matsmältningsproceduren. Satte mig ner vid sängen och sköterskan kom för att kolla det sista. Då kände jag det igen.

Nej, nej, nej....

*huärk*

Fan också.

Där beslutades det att jag fick stanna över natten för observation och jag kunde inte göra något annat än trumpet hålla med. Sov riktigt oroligt. Vaknade och tänkte att nu har klockan gått en hel del. Kollade. Fem över ett. Inte mer? Det kommer att bli en lång natt.

Väcktes halv åtta när någon stoppade en termometer i min mun. Fick tillåtelse att äta frukost och nu jävlar skulle maten stanna i magen! Åt en smörgås väldigt långsamt och det gick bra. Fick träffa läkaren som förklarade hur han hade snittat mig och gjort lite flera saker. Kändes lite för sent att protestera, så det var bara att nicka och acceptera. Fick recept för olika mediciner och fömaningar om hur jag ska sköta om mig den närmaste tiden.

Tänkte ta bussen hem, men det kom ju ingen så jag gick hem. Lite ovarsamt kanske, men det var ju fint väder. Nu är jag iallafall hemma. Det är det viktigaste.Nu ska jag bara ta det lugnt och äta försiktigt. Det var rätt längsen man klarade sig s här länge med en smörgås och en halv portion lasagne.