Tobbes vardag

Grabbhalvan var en mardröm. Första kilometern ville jag bara stanna upp och sluta springa. Men tyvärr fungerar jag inte så. Jag biter ihop, pushar på mig själv och tar i lite extra. Andra kilometern kom jag in i andningen och det kändes till och med lite bra. Sen återstod halva loppet och det var bara en lång golgatavandring, kändes det som.

Det var som en liten elaking stod på min axel och viskade till mig att ge upp. På nåt sätt replikerade jag med massa filmcitat. Ingen aning om varifrån de kommer, men de lät bra. Det kunde låta så här;

Ge upp nu, du är ju trött. Gå den sista biten och ha krafter kvar till imorgon.

There is no tomorrow!


Varför springer du för? Du kan inte vinna, det finns inget att bevisa för.

It's my honour on stake!

Och sådär höll det på. Sista kilometern kändes som att jag enbart sprang på ren vilja och sista hundra metrarna var det hulkningar och sånt där svängande med huvudet som markerar att man är halvt som halvt borta. I mål stod jag framåtlutad ett par minuter för att försöka undvika maguppkastande och sen ett långsamt cyklande hem för att  ta ett varmt bad och en kall öl som min snälla sambo hade ordnat.

Det var lite svårt att hitta resultatet, men nyss gjorde jag det och tiden var som jag hade trott innan: 25.18. Jag vet att jag borde känna mig relativt nöjd. För att jag var otränad, inte alls laddad och hade ingen direkt drivkraft till att göra ett bra lopp. men ändå känner jag en viss besvikelse. I fjol sprang jag åtminstone på 22.41 och det är den nivån jag känner att jag borde hålla. Så förhoppningsvis kickar det här loppet igång mig att åtminstone ta konditionsträningen på allvar....