Tobbes vardag

Idag utökade jag min digra skörd av vuxenpoäng och gick på min första husvisning. Ja, husvisning. Men tänk nu att från att kolla på ett hus till att köpa är väldigt avlångt och vi ville bara kolla in hur det såg ut eftersom vi tyckte att läget var bra.

Mina vänner frågade mig ifall jag visste vad jag skulle titta efter när jag kollade - ingen aning, sajag. Jag knacakr väl lite lätt på väggarna och hummar lite, så syns det som att jag kan lite iallafall.

Väl på plats insåg jag och min sambo att bilderna inte riktigt talade full sanning. Rummen såg mindre ut i verkligheten och nu är jag inte någon expert med att visa upp sitt hem, men man borde väl ha några saker i åtanke när man visar sitt hem och vill att hugade spekulanter ska tokbuda på huset.

Hur tänker man när man har ett stort porslinhund i sovrummet?

Hur tänker man när man har ett ömsat ormskinn i övervåningen?

Hur tänker man när man har en öppen toalett med en tv mittemot vid ett sovrum?

Många frågor. Svaren tänker jag inte leta efter.

Huset byggdes på 30-talet och hade väl då den allmänna genomsnittslängden på män som var väl runt 150 centimeter på den tiden. Summa summarum; jag kan inte stå upprätt på övervåningen. Med lätt knäböjda ben och huvudet på sned, så kunde jag gå smärtfritt på övervåningen. Att ha det så i tiotal år framöver lockade inte.

Vi lämnade husvisningen med skräckblandad förtjusning och fick lite mer erfarenhet om hur vi vill att vårt framtida hus ska se ut. Större, mer färdigt och framför allt inga jävla porslinhund i sovrummet!