Tobbes vardag

Det trodde man inte när man gick till krogen en mulen marskväll för 3,5 år sen. Då man krockade på den där lockiga långhåriga brunetten som hade massvis med humor. Vi fann varandra direkt. Skämtade och uppenbarligen attraherade av varandra. För min egen del vet jag inte vad hos mig som attraherade henne, men jag föll som en fura för henne. Humorn! Håret! Omtänksamheten! Kroppen! Ögonen! Leendet! Åh, det där leendet som gjorde mig alldeles knäsvag när hon fyrade av det.

Det dröjde bara en månad och på min födelsedagsfest tills jag lydde brorsans råd att hugga som en kobra för att bli tillsammans med henne. Redan där visste jag att det här kunde bli någonting. Och så gick åren. Snabbt. Och fortfarande är det vi två.

Jag gör allt för henne. Jag springer som en tok till kiosken för att byta ut hennes Jalla Yoggi för att datumet har gått ut innan tunnelbanan kommer om tre minuter. Jag fixar det hon ber mig om. Även om det handlar om att jag får gå ut mitt i natten för att möta henne i stan. Behöver hon mig, så släpper jag allt för att vara hos henne. Vill hon ha tröst så erbjuder jag min famn. Så länge hon söker efter min hand när vi går i stan, så vet jag att det alltid kommer att vara vi två. Och fortfarande blir jag såinihelvete knäsvag när hon fyrar av sitt leende mot mig.


 

Grattis på födelsedagen,älskling!