Tobbes vardag

Jag har dubbla känslor för cirkusen kring Niclas Carlsson. Jag har alltid gillat honom. Det är en kämpe som krigar till sista andetaget. Däremot räcker hans kunnande inte till ibland för det högsta skiktet i Allsvenskan. Det är inte få bollar han har sparkat bort i uppspelsfasen om man säger så.

Men jag har älskat hans uppoffrande spel, hans beteende på plan som när han blir skogstokig på Ari för att han filmar och är på han hela matchen och ger tjuvnyp eller bröstvärmare så fort tillfälle ges. Eller när han kan ge lite show som i fjol då han skulle punktmarkera Ailton i ÖIS och följde honom överallt - till och med när Ailton sprang till sidlinjen för att få instruktioner så följde Niclas med för att tjuvlyssna.

Det är alltid mellan dessa känslor som sliter i en. Vill man älska de där halvdana spelarna som har rena klubbhjärtan men som inte riktigt räcker till, eller de fullblodiga proffsen som klarar spelet, men drar så fort det proffskontrakten kommer eller när det går dåligt för klubben?

Jag vet inte. Man vill nog ha blandningen. Allra helst vill jag nog se Niclas kvar. Inte som ordinarie, men som man vet att man kan slänga in och att det är en krigare som kommer in. Annars är han ju duktig på att punktmarkera. Och att tjuvlyssna.