Tobbes vardag

Jag jobbar med några grupper om naturreligioner. Kanske inte det hetaste på listan för eleverna, men efter ett tag fastnar man alltid i diskussioner om hur mycket man ska tro på magi och deras tankar om andevärldar. Man vill gärna föreställa sig att vi är högt utvecklade invånare i Sverige som har en generell naturvetenskaplig syn på livet och planeten. Ändå kan vi inte riktigt släppa vår tro som härstammar från forntida generationer om magi och använda oss av olika metoder för att stoppa illvilliga andar som gör allt för att sabba våra tillvaron.

Jag menar, hur känns det egentligen i magtrakten när en svart katt går förbi framför en på gatan? Eller att gå under en stege. Man tar för sig pannan och suckar över några år i skärselden när man råkar krossa en spegel. Eller så kanske man klrar sig med att knacka på nåt träaktigt, eller säger "peppar,peppar" och lite tryggare känner man nog sig om man spottar tre gånger över axeln.

Eller skulle du strunta i att plocka upp en fyrklöver om du såg den?

Vi kanske inte har en daglig närvaro av magi, men nog finns det lite kvar i oss att olika krafter påverkar oss. En hästsko är ju ändå en hästsko......