Tobbes vardag

Nu är det exakt en månad sen pappa dog. Saknaden är oändlig. Fortfarande känns det konstigt att han är borta. Fortfarande kan jag inte riktigt förstå att han inte fysiskt kommer vara med längre på högtider och att han inte längre hämtar mig på stationen så att jag slipper släpa väskor ända hem till Solna. Inte kan han heller fnissa åt min nya glugg. Fast nånstans sitter han nog och ler lite snett. Tar en kopp kaffe med 1,5 sockerbit och rör skeden så frenetiskt så att det klinkar. Sen kanske han kollar på nyheterna och läser tidningen samtidigt. Att be honom göra en sak i taget - antingen läsa eller kolla på nyheterna - går han inte med på. Både och gör han och man får snällt sitta och vänta tills han var färdig.

Mina minnen av honom är kvar. Och det är faktiskt skönt att bara sitta, minnas och småskratta åt alla hans små egenheter han hade. Och tro mig, de var många.