Rädslan sitter kvar i många
Jag arbetar med en grupp om mobbning och ungdomsvåld. Gruppen är härlig och ger oerhörd mycket respons på dem ämnen vi pratar om. De vågar dela med sina erfarenheter och många diskussioner rör sig om civilkurage, våga ta ställning, respekt, status, makt och rädsla.
Det är ingen hemlighet att det är svårt att vara ungdom. Så många saker som man måste tänka på när man är i högstadieåldern. Det är, trots allt, inte så länge sen jag själv var där. Och man minns ångesten och rädslan att vara utanför. Man gjorde saker, sade saker och betedde sig på ett sätt för att bli accepterad av gruppen. Det handlade inte bara om i skolans värld, utan överhuvudtaget. Vart man än går, så finns rädslan där att bli utsatt för trakasserier, våld och kränkningar. Att när som helst få glåpord och könsord efter sig oavsett var man är - i skolan, i stan, hemma genom sms eller nätet.
Man säger ibland lättvindigt att "du måste våga säga ifrån!" Men få förstår verkligen innebörden av dem orden. Att våga säga ifrån till sina vänner är också ett aktivt avståndstagande från sina vänner. Att man inte längre är med på gruppens idéer. I de bästa av världarna accepterar gruppen markeringen och lägger av. I många världar tar gruppen avstånd och gör livet surt för den personen.
Vi vuxna sätter oss sällan i barns och ungdomars perspektiv. Om jag hamnar i rejäl konflikt på jobbet, med vänner eller försätter mig i omöjlig situation där jag bor, så har jag alltid möjligheten att byta jobb, byta vänner och flytta till en annan stad. Hur många barn och ungdomar skulle kunna säga samma sak? De måste återvända till skolan dag efter dag. De måste möta dem man tar avstånd från, som vi vuxna kräver att de ska göra.
Man måste vara så försiktig med vad man kräver. Självklart ska man motarbeta all form av kränkningar och trakasserier. Men det är svårt. Det är så många mekanismer som ska fungera tillsammans för att det ska bli bra.
Man gör så gott man kan, med sina minnen i bakhuvudet. Och man delar med sig med sina egna erfarenheter till gruppen för att berätta, att det inte var så mycket bättre förr. Och att mycket av rädslan sitter kvar i många vuxna. Rädslan att vara utanför.