Tobbes vardag

Under eftermiddagen var man inte så speciellt laddad för löpning. Termometern kämpade sig vid 10+-strecket och regnet vräkte ner. Motivationen sjönk som en sten och jag gick mest runt och skakade på huvudet. Åkte hem vid halv fyra och åt mat för att ladda batterierna, sov en stund och halv sju mötte jag upp mina kombattanter.

Vi begav oss till Gustavsvik där J slöt upp sig med sina arbetskolleger. Jag och M velade först hur vi skulle göra med våra kläder och hur tunnklädda vi skulle vara. För kom ihåg; regn och kyligt. M bestämde sig för långbyxor och vindjacka. Jag är ju hardcore, så korta shorts och en tunn t-shirt gällde för mig.

Sen gjorde vi en gemensam uppvärmning och M försökte trashtalka mig med om hur mitt tempo är och om jag skulle försöka hänga på han. Var lite avvaktande och sa att jag kör mitt så får vi se hur långt det räcker. Vid startbanan trängde M sig lite fram för att få en bra utgångsposition och antagligen för att direkt skaka av mig. Hade ändå bestämt att springa i mitt tempo.

Startskottet brann av och alla rusade. Jag menar verkligen blåspringa. Fick pingislungor på en gång, men kom in i andningen rätt snabbt och hittade ett bra tempo. Första kilometern gick bra, upp mot Drottninggatan och en raksträcka fram till Järntorget. Där fanns en vätskestation, men varför har man en sån egentligen?

Ingen som har fattat att det är ganska svårt att springa och dricka samtidigt? Tror att jag fick 1,5 klunk i mig av en hel mugg. Resten skakade jag bort. Förbi Frimis och uppför Nygatan. Där började jag känna; fy faaaan...... Jag vill döööööö.....


Fick håll och benen värkte. Nu var det vilja som gällde. Under loppet har man noll koll på hur tiden ligger till, så man vet ju inte om man måste lägga en högre växel eller om man har en bra tid. Men sånt var inte så värst betydelsefullt då, det var bara en tanke som gällde;

Ända

in

i

kaklet!


Förbi Södermalmsrondellen och bara hundratal meter kvar. Det var plåga. Det var bara viljekraft nu.

Upp mot Gustavsvik och svänga in i badområdet. Där gällde det att hålla sig på benen och inte halka på det blöta gräset. Sista 100 metrarna gick i ultrarapid. Målet verkade fan aldrig närma sig. Till sist kom jag in i mål. Stannade upp, böjde mig ner. Andra tog en omväg förbi mig i tron att jag skulle tömma lite tarminnehåll.

Såg M vinka och gick fram till honom. Kände återigen tarmarna och återigen böja mig ner för säkerhets skull. Sen knallade vi hem till mig, ingen aning om tider eller så, men det var inte så värst egalt då. Bara att komma hem och duscha av mig. Väl hemma satte vi på datorn för att kolla tiderna och genast dök upp gratulationerna på msn.

Fattade först ingenting. Men till sist kom min tid fram. 22.41. What the fuck! Jag som trodde på en tid mellan 25-28. Blev ju givetvis jätteglad och lite skrytsam. Men det tycker jag att jag kan unna mig.

Slutkontentan var att det blev mycket roligare än vad jag hade tänkt mig. Men under själva loppet ville ju jag bara dö. Det var jävligt jobbigt. Nu börjar M snacka om Göteborgsvarvet, kvartsmara och sånt.

Wooooo..... 5 kilometer duger jävligt gott för mig........