Explosionsvarning
Man vill ibland bara ta hela världen och stoppa upp den i ett gigantiskt kosmosliknande rövhål. Varför kan inte saker funka någon gång? Igår fick jag meddelandet att min dator kunde hämtas ut från affären. Tjejen följde med och där fick jag också kompensation för besväret. Pengar på handen. Väl hemma öppnar jag, full av förväntan, datorn och ska börja skriva.....
MELLANSLAGsKNAPPEN FUNGERAR FORTFARANDE INTE!!!!
Fan, jag börjar känna nu att det kokar i mig och jag vill slå sönder något. Jag var ju tvungen att åka tillbaks dit, tjejen varnar mig att inte få ett utbrott och hotar med att lämna mig ensam där om jag börjar prata högljutt eller nånting liknande. Väl på plats känner jag att det här kanske inte kommer att gå - är så nära att explodera och vräka ur mig saker som inte bör vräkas ur sansade humanistiska SO-lärare. Lägga datorn på bordet, gripa bordskanten hårt med vänsterhanden, låter tjejen lägga sin hand och klappa mjukt på min högerhand och jag säger med sammanbitna käkar att datorn fortfarande inte fungerar.
Jag hade blicken. Blicken som gör att folk förstår att man menar allvar. När man själv förstår när någon annan menar allvar. Den där mörka, och man har vagt framåtlutande hållning som ser ut att man är beredd på attack. Han förstod att jag menade allvar. Expressbehandling och ytterligare kompensation ska jag få.
Är trött på det här. Vad ska man göra för att kunna få en fridfull period. Dansa kring en eld och sjunga besvärjelsesånger för att mota oturen. Känns som man lever i ett lång jävla utdraget fredag den trettonde..
MELLANSLAGsKNAPPEN FUNGERAR FORTFARANDE INTE!!!!
Fan, jag börjar känna nu att det kokar i mig och jag vill slå sönder något. Jag var ju tvungen att åka tillbaks dit, tjejen varnar mig att inte få ett utbrott och hotar med att lämna mig ensam där om jag börjar prata högljutt eller nånting liknande. Väl på plats känner jag att det här kanske inte kommer att gå - är så nära att explodera och vräka ur mig saker som inte bör vräkas ur sansade humanistiska SO-lärare. Lägga datorn på bordet, gripa bordskanten hårt med vänsterhanden, låter tjejen lägga sin hand och klappa mjukt på min högerhand och jag säger med sammanbitna käkar att datorn fortfarande inte fungerar.
Jag hade blicken. Blicken som gör att folk förstår att man menar allvar. När man själv förstår när någon annan menar allvar. Den där mörka, och man har vagt framåtlutande hållning som ser ut att man är beredd på attack. Han förstod att jag menade allvar. Expressbehandling och ytterligare kompensation ska jag få.
Är trött på det här. Vad ska man göra för att kunna få en fridfull period. Dansa kring en eld och sjunga besvärjelsesånger för att mota oturen. Känns som man lever i ett lång jävla utdraget fredag den trettonde..
Kommentarer
Trackback