Min Hurricane
Har nån hört nåt om Hurricane?/Det var år sen vi var små
Fredrik Virtanen skrev en krönika om den här Håkan Hellström-låten, Hurricane Gilbert, och analyserade den med att det var en riktig kompislåt - en låt där han sjöng om sin kompis som försvann. Krönikan träffade mig som en tung högerslägga av Nikolay Valuev. Efter att ha själv lyssnat på låten kändes som att jag hade fått en rejäl slagväxling av Nikolay igen. Det är så! Det är exakt så!
/Har någon sett till Hurricane?/
Min Hurricane träffade jag redan i första klass. Det rådde inte någon kompisrelation där, snarare tvärtom. Vi gillade inte alls varandra. Han tyckte att jag var dryg och jag tyckte att han var bufflig. Åren gick. Vi umgicks pliktskyldigt som klasskompisar. Men så hände något i slutet av högstadiet. Vi vaknade till och upptäckte världen. Vi ville upptäcka den tillsammans. Vi fann gemensamma intressen, gemensamma bakgrunder och gemensamma värderingar.
/Visst känns det fint att va vid liv/en dag till/visst känns det fint nu Hurricane?/
Vi fann den nya världen tillsammans. Alkoholen. Festerna. Tjejerna. Krogarna. Resorna. Vi åkte till England en sommar och filosoferade om tjejers beteende från olika länder och känna en påtaglig livsfara när vi gick på dem mörka gatorna. Vi upptäckte krogarna och slank in på ställen där vi med all säkerhet skulle åka ur om vi upptäcktes. Olyckorna i dimman. Blodvite på pannan eller bruten fot vid bryggan. De ständiga diskussionerna om tjejers mysterium. De ständiga diskussionerna om allt möjligt som hade hänt. Vi var nästan aldrig överens, men vi älskade att prata om allt.
/Nu är det lika långt till stjärnorna som som stjärnorna till dig/och alla talar om dig Hurricane.../
Vi drömde tillsammans. Om världen. Om tjejerna. Om festerna. Om vad vi skulle göra. För att vi var så säkra på att även om det sket sig med allt, så skulle vi ändå kunna lita på varandra och veta att vi hade varandra.
/Jag är alltid ensam nu för tiden/jag har varit nere på gatan/och letat efter Hurricane/
I en saga kanske det skulle vara så. Men med tiden glider vi bort ifrån varandra. Olika utbildningar. Olika städer. Nya vänner. Nya relationer. Telefonkontakterna blir färre och till sist nästan ingenting alls. Vi försöker trots allt hålla kontakten. Åtminstone jag. Våra möten är få, väldigt få. Men när vi väl möts, är det som gamla tider. För att vi glömmer aldrig bort den tiden, då vi hade varandra. Du och jag, min Hurricane.
Fredrik Virtanen skrev en krönika om den här Håkan Hellström-låten, Hurricane Gilbert, och analyserade den med att det var en riktig kompislåt - en låt där han sjöng om sin kompis som försvann. Krönikan träffade mig som en tung högerslägga av Nikolay Valuev. Efter att ha själv lyssnat på låten kändes som att jag hade fått en rejäl slagväxling av Nikolay igen. Det är så! Det är exakt så!
/Har någon sett till Hurricane?/
Min Hurricane träffade jag redan i första klass. Det rådde inte någon kompisrelation där, snarare tvärtom. Vi gillade inte alls varandra. Han tyckte att jag var dryg och jag tyckte att han var bufflig. Åren gick. Vi umgicks pliktskyldigt som klasskompisar. Men så hände något i slutet av högstadiet. Vi vaknade till och upptäckte världen. Vi ville upptäcka den tillsammans. Vi fann gemensamma intressen, gemensamma bakgrunder och gemensamma värderingar.
/Visst känns det fint att va vid liv/en dag till/visst känns det fint nu Hurricane?/
Vi fann den nya världen tillsammans. Alkoholen. Festerna. Tjejerna. Krogarna. Resorna. Vi åkte till England en sommar och filosoferade om tjejers beteende från olika länder och känna en påtaglig livsfara när vi gick på dem mörka gatorna. Vi upptäckte krogarna och slank in på ställen där vi med all säkerhet skulle åka ur om vi upptäcktes. Olyckorna i dimman. Blodvite på pannan eller bruten fot vid bryggan. De ständiga diskussionerna om tjejers mysterium. De ständiga diskussionerna om allt möjligt som hade hänt. Vi var nästan aldrig överens, men vi älskade att prata om allt.
/Nu är det lika långt till stjärnorna som som stjärnorna till dig/och alla talar om dig Hurricane.../
Vi drömde tillsammans. Om världen. Om tjejerna. Om festerna. Om vad vi skulle göra. För att vi var så säkra på att även om det sket sig med allt, så skulle vi ändå kunna lita på varandra och veta att vi hade varandra.
/Jag är alltid ensam nu för tiden/jag har varit nere på gatan/och letat efter Hurricane/
I en saga kanske det skulle vara så. Men med tiden glider vi bort ifrån varandra. Olika utbildningar. Olika städer. Nya vänner. Nya relationer. Telefonkontakterna blir färre och till sist nästan ingenting alls. Vi försöker trots allt hålla kontakten. Åtminstone jag. Våra möten är få, väldigt få. Men när vi väl möts, är det som gamla tider. För att vi glömmer aldrig bort den tiden, då vi hade varandra. Du och jag, min Hurricane.
Kommentarer
Postat av: Råbärt
Juste djup i en blogg, alla har vi våra Hurricane..
Postat av: Ullis
Tja Tobbe...kunde inte kommentera ditt inlägg om OS,,men klart är ju att man ser fram emot den....även om det kanske inte riktigt har samma tjusning som att äntligen få se AIK spela i Allsvenskan igen...Är glad att jag kommer hem från Thailand samma dag som det är premiär...så man får se dem krossa allt motstånd;)
Forza Gnaget!
Sköt om dig!
kram Ullis
Postat av: elon
apropå OS:
Ja, vad är ett Osguld som kommer vara ihågkommet femtio senare, mot en derbyseger som kommer va bortglömd om ett halvår?
Jösses, grabbar.
Trackback