Tobbes vardag

I livet möter man motgångar. Det är oundvikligt. Vissa skakar man av sig, säger attans och går vidare. Andra golvas man av och för stunden har man svårt att se hur man kan gå vidare. Man lever ofta i en villfarelse att såna saker drabbar aldrig mig. Jag lever och mår bra. Jag ingår i en familj där alla älskar varandra. Jag har ett bra jobb som jag trivs i. Jag har en underbar flickvän som jag älskar och ser en framtid med. Blir det då en större effekt när man drabbas?

En av mina största motgångar började redan på hösten 1999. Pappa klagade över kontinuerlig värk i magen och vi tjatade på honom att gå till en doktor. Efter en hel del muttrande gick han iväg till läkaren och ingen av oss kunde ana vad för besked vi skulle få. Läkaren upptäckte en tumör i tjocktarmen och beställde snabbt en operation.

Mamma ringde hem och jag svarade. Pappa har en tumör i magen, sa hon. Jag stelnade till och ändå kunde jag inte ta in beskedet. Cancer? Såna drabbar ju bara andra. Inte vi. Inte vår familj. Efter ett tag kom pappa hem. Han såg på mig att jag visste. Vi båda tänkte samma sak. Inte vi. Inte vår familj.

På nyårsafton 1999, natten vi skulle in i ett nytt millenium opererades pappa. Man klippte bort ett par decimeter av tarmen där tumören låg. Prognosen var god. Man upptäckte tumören i ett tidigt stadium och förhoppningarna var stora att det inte hade spridit sig.

Sommaren 2000 firade pappa sin 50-årsdag. Släkt, vänner och kära deltog alla för att fira honom på hans älskade sommarstuga. Han fick berätta för alla nyfikna hur operationen gick till och där kände vi alla att livet var tillbaka och nu kunde vi gå vidare.

Men när det gäller cancer så är det inte så givet att det bara försvinner. När det väl har fått grepp, så sprids det sakta och tar över mer och mer. Efter en återkontroll fastställdes att det har spridits metastaser och pappa var tvungen att genomföra cellgiftsbehandling. De följande åren var tvära kast mellan hopp och förtvivlan. Hopp då det syntes på pappa att han mådde bra och kunde arbeta för fullt. Förtvivlan då pappa mådde dåligt och kunde knappt gå ut för att handla. Ändå kunde man se, vagt men ändå, att pappa blev sjukare och sjukare.

Efter sammanlagt 50 cellgiftsbehandlingar, rekord på Radiumhemmet, sa läkarna till sist stopp. Pappas kropp orkade inte mer och där, mars 2006, blev det definitivt. I samma veva skulle mormor ha sin 95-års fest. När jag fick använda pappas bil för att åka in till stadens enda systembolag följde pappa med för att handla presenter till mormor.

Vi satt och väntade på vår tur. Det var en öppen kassa och många köande, så vi hittade en bänk och började prata. Det kan tyckas vara svårt att prata om såna saker fullt med folk, men vi använde teckenspråk och ingen kunde förstå vad vi pratade om. Ett privat samtal i en offentlig lokal. Vi började diskutera om triviala saker. Vad för typ av vin vi skulle köpa till mormor och om vi behövde lite öl på kvällen. Sen kom vi in på det viktiga. Pappa var orolig över många saker. Sommarstugan, mamma, vi barn, känslan över att missa framtida händelser som bröllop och barnbarn. Vad kan man svara på såna saker? Vi diskuterade om saker som hänt mellan oss och inom familjen. Pappa sa att det fanns saker som han ångrar över vad han har gjort och inte gjort. Jag nickade och sa som det var och som alla vi andra i familjen tyckte. Strunta i det. Lägg det bakom dig. Vi vet att du ångrar dig. Nu tar vi vara på den tid som är kvar.

Under sommaren blev pappa allt sämre. Metastaserna började ta över hela kroppen och han klarade inte längre att vara hemma. Under mina resor hade jag ständig kontakt med mamma och mobilräkningarna sköt upp i höjden. Efter resan i Turkiet ringde bror och sa; Kom hem.

Lördagen den 19 augusti åkte jag till sjukhemmet och mötte upp min bror och mamma. Det var svårt att se pappa som han var. Den bilden är inte vad jag har av pappa.

Pappa var stark. Han byggde upp en naturlig styrka och kondition under alla sina år som målare. Att jobba under sin vanliga tid räckte inte för honom. Han ställde gladeligen upp när vänner och vänners vänner kallade på. 1978 köpte han och mamma en stor tomt i Väddö. Han rev ner det gamla huset och byggde upp ett nytt nästan helt själv. Vi var där ofta. För ofta tyckte jag och gnällde över att det inte fanns något att göra. Han tittade på mig, log för sig själv och sa; När du blir äldre, så förstår du. Nu förstår jag. Ända in i det sista ville han jobba. Han ställde upp på ett extrajobb i april, trots att han snabbt blev sämre. Jag blev lite arg över det och frågade hur han överhuvudtaget kunde tänka på jobb och hur han orkade med det. Inga problem, svarade han. Jag jobbar lugnt en halvtimme, sen vilar jag en timme.

Systern kom strax efter mig. Ingen av oss ville åka hem. Vi ville stanna kvar hos pappa. Vi vakade och såg till att han hade det bra. Vi åt knappt och vi sov lite. Läkarna förundrades över pappas styrka. Att han hade orkat så länge. Vi var inte förvånade. Pappas envishet var vida berömd.

Sent på måndagskvällen den 21augusti tog pappa ett sista andetag och somnade in.

Trots att jag har tagit avsked och försäkrat honom min kärlek till honom så finns det så mycket kvar att säga. Jag vill säga;

Tack för att du har kämpat i sju år för att få så mycket tid vi kunde ha tillsammans.

Tack för att du, med all din envishet och tjurighet, har fostrat mig till den jag är.

Tack för att du har ställt upp när jag har behövt det.

Tack för att du fanns.

Jag älskar dig pappa.