Fortfarande inte där

Det är många som bryr sig om mig. Jag har fått massa mail, sms, klappar på ryggen och ett par brev. Jättesnällt. Alla säger att man är beredd på att ställa upp om man vill prata. Men jag vet inte riktigt om jag vill prata. Jag tror inte att jag riktigt är beredd på det. Dessutom att prata med människor som inte vet hur det är. Hur ska man då kunna känna att denne förstår mig?

Det finns vänner som har varit med om samma sak. Att ha förlorat sin pappa. Där kan jag känna att det finns en bollplank. Jag menar inte att de som inte har varit med om samma sak inte har något att komma med. Absolut inte. Jag vill kunna bara vara också. Kunna gå ut och ta ett par öl och snacka skit. Fika. Gå på bio. Äta god mat. Det ger mig ro också.

Just nu vill jag vara för mig själv. Jag går upp. Jobbar. Åker hem och sover. That's it. Snart kommer det att jag vill prata och att jag vill umgås. Det kommer.

Men ni allihopa. Tack.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback