Tobbes vardag

Alltid under januari och i viss mån februari kommer alla "som ska börja med ett nytt liv" till gymmet och tränar på som aldrig förr. Nya flashiga träningskläder är köpta och helst med såna där träningshandskar också. Alltid blir det samma visa. Man tränar på som en elitidrottare i tre-fyra veckor, sen pallar man inte mera och en efter en faller av och får stå ut med ett brännande gymkort i fickan som ger ständigt dåligt samvete för att man har dels lagt ut onödiga utgifter och dels att man påminns om att man har dålig karaktär. Det är ju inte min sak, men man skulle vilja gå fram till folk och säga slappna av. Ta babysteps. Träna ett par dagar i veckan och sen öka successivt. Fok vill gärna ha resultat så snabbt som möjligt, inte konstigt att man lockar med "gå ner fem kilo på två veckor!" och alla går på det.

Träning är en långsiktig process. Kroppen är lat i grunden och vill inte slösa energi mer än nödvändigt. Därför protesterar kroppen med värk och olust. Man måste vänja sin kropp till ett hårt fysiskt arbete, därefter kan man pusha på så mycket man vill eller orkar.

Har alltid tränat till och från. Halvtaskig fotbollsspelare med mer vilja än talang i barndomen och ungdomsåren. Konkurrensen var i och för sig stentuff i det laget. Vann S:t Erikscupen en gång och kom till final en annan gång. Sen entusiastisk korpspelare mellan 20-25 årsåldern. Numera hinner jag inte spela fotboll alls, vilket är skittråkigt för att det är ett av det roligaste jag vet. Fasta tider och svårtillgängliga träningsmöjligheter hindrar världen att upptäcka vilken fantastisk fotbollsspelare jag egentligen är.


Istället beger jag mig tilll gymet 3-4 gånger i veckan. Ligger perfekt mellan jobb och hem. Har tränat rätt så ordentligt i två år och man märker vilken boost det ger till kroppen. Man mår bättre. Att man får lite definierbara muskler skadar ju inte heller.


Mitt nya träningsprogam fram till, tja, mars blir fyra pass i veckan. Tre styrkepass och nu jävlar ska jag ta mig an kondisen. Börja med ett pass i veckan, sen efter mars splittar jag det 2-2. Målet är Grabbhalvan; en femkilometerslopp som går av stapeln i slutet av maj, skulle jag tro. Jag har inte tidbestämt mig än angående kunna springa fem kilometer på en viss tid, för jag har ingen aning om var jag står. Efter några kondispass vet jag mer. Behöver en utmaning. Behöver ett mål. Behöver brinna.